It's like that with you...♥ - kapitel 34

Hur vet dem det? Jag klickade på artikeln oh såg att det är Eric som skrivit det på twitter den lilla sötnosen.
Det knackade på dörren.
"Kom in! det är öppet!" ropade jag. Men ingen kom in.
Det knackade igen.
"KOM IN! DET ÄR ÖPPET!" ropade jag en gång till. Fasst ännu högre denna gången. Fortfarande ingen som öppnade.
"Amanda!" Ropade jag. Fortfarande inget svar.
Hör hon dåligt eller? Jag schasade mig ur soffan och gick fram och öppnade dörren. Men det var ingen där. Jag kollade mig förvånat runt och såg en lapp ligga på dörrmattan.
"Vi kommer få tag i honom. Vänta bara. Eric är snart vår igen." stod det med snirklade bokstäver.

Jag stängde dörren genast och satte mig ner på golvet och lutade mig mot väggen och började gråta.
Nej! de får inte ta Eric ifrån mig. Lämna honom ifred! han har inte gjort något.
Det knackade på dörren och Amanda kom in. När hon såg att jag gråt kom hon fram till mig.
"Gumman, hur är det?" sa hon. Jag sa inget utan gav henne bara lappen.
"var låg den?" sa hon.
"u-utanför dörren" hulkade jag fram.
Hon satte sig bredvid meg och höll om mig hårt.
"jag ska hjälpa dig. Vi ska se åt tillsammans att inget händer Eric okej?" sa hon.
"mm, tack" sa jag och kramade om henne.
*
Vi tog emot sushi lådorna och gick tillbaka hemmåt. Jag känner mig inte säker när jag går ute så jag tryckte mig tätt intill Amanda. Hon är en jättebra kompis. En sån som jag bara inte skulle kunna leva utan.
Jag låste upp dörren och gick in och tog av mig jackan och Amanda kom tätt efter. Vi satte oss vid matbordet och tog vars en låda och började äta. Kina pinnarna ville inte alls ge med sig idag utan var jättesvåra att kontrollera.
"Äh jag tar en gaffel!" sa jag surt och gick till köket och tog en gaffel ur lådan. Amanda skrattade bara. Hennes pinnar fungerade alldeles utmärkt.
Vi snackade om allt möjligt, så som tjejer gör.
Vi åt upp och Amanda gick hem. Det fanns inte mycket att göra så jag gick och la mig. Jag har fått ledigt från skolan ett tag på grund av allt som hänt så jag ska inte upp tidigt och gå till skolan imorgon.
Nästa morgon
Jag vaknade av att det var jättekallt i rummet. Jag kollade mot fönstret och såg att jag glömt stänga det igår kväll.
Danny ska komma vid 17.00 så det är lungt. Klockan är bara 11.  Jag gick upp och stängde fönstret och tog sedan en dusch.
Erics perspektiv
Idag är det äntligen dags att åka hem. Jag saknar Olivia så himla mycket.
"Kom nu pojkar, vi måste checka ut" sa Maria och vi gick ner till Lobbyn och checkade ut.
Utanför hotellet stod en taxi och väntade på oss. Chaffören kom ut ur taxin och hjälpte oss att få in väskorna i bagage utrymmet. Sedan satte vi oss i bilen och körde iväg till flygplatsen.
*
Två timmar senare satt vi på flyget hem till Sverige. Om det inte vore för familjen Nyqvist vet jag inte vart jag skulle vara nu. De räddade mitt liv. Jag vet inte hur jag sa kunna tacka dem nog.
Rebecka har tjatat hela taxiresan att hon skulle få sitta bredvid mig på flyget och så fick det bli också.
Ingen av oss var speciellt trötta och hon ville inte sova så vi spelade kort istället. Det var rätt jämnt men tillslut vann honn.
"NEJ!" sa jag högt.
"jaaaa!" sa hon.
Vi slutade spela och snackade lite istället.
"Du Eric" sa hon.
"ja, gumman" sa jag.
"varför kom du hit till Grekland?"
"jo, vet du vem Danny är?" sa jag.
"Idol-danny?" frågade hon.
"just precis" sa jag. "Jag skulle gå hem från honom när jag var i Stockholm och då kom det fram en man och slog ner mig och när jag vaknade var jag i en källare här i Grekland". Jag förklarade hela berättelsen och hon var förstående.
"vad hemskt" sa hon.
"ja, men det var nog hemskast för min tjej. Hon visste ju inte var jag var eller om jag skulle komma hem" sa jag.
"aa i och för sig" sa hon.
Tiden gick och vi var äntligen framme. Känslan när planet landade var obeskrivlig. Magisk.
Bara kilometer från Olivia.
Jag gick fram till Maria och kramade henne länge.
"Tack så himla mycket. Du förstår inte hur mycket jag vill tacka dig för allt. Jag ska ge tillbaka, jag lovar. Ni är mina hjältar" sa jag.
"Det var bara trevligt att ha dig med oss, hoppas vi ses snart" sa hon.
"det är klart vi gör" sa jag och gav henne en till kram och gick sedan till Karl och kramade honom också.
"Tack för allt" sa jag.
"Tack själv" sa han. Jag gick till Mattias och kramade honom också.
"mannen, tack så jävla mycket" sa jag.
"Det är lungt, vänner livet ut dude" sa han.
"klart" sa jag och sedan gick jag till Rebecka.
"vi ses snart väl?" sa jag och log.
"jaaa!" sa hon och log stort. Jag kramade henne jättelänge. Jag hörde hur hon började snyfta.
"Men gumman, gråt inte" sa jag och strök henne över huvudet.
"m-men jag vill inte att denna resan ska vara slut. Jag vill vara med dig" sa hon.
"Men vet du vad?" sa jag och torkade bort en tår från hennes kind med handflatan.
"nä" sa hon och kollade in i mina ögon.
"vi bor ju faktiskt inte så jäääätte långt ifrån varandra, så vi ses snart. Och jag har redan bestämt att du ska få komma på en av mina konserter bara för att du räddade livet på mig." sa jag.
"Åhh tack" sa hon och slängde sig i armarna på mig.
Jag skrattade och kramade om henne.
"Räddade jag ditt liv?" sa hon förvånat.
"ja, det var ju du som upptäckte mig på gatan. Utan dig kanske jag inte hade levt idag" sa jag.
Hon sa ingenting utan jag såg hur hon funderade.
"Hejdå!" ropade jag till familjen och de ropade tillbaka och sedan tog jag en taxi hem. Hem till lägeheten. Hem till Olivia.
Dannys perspektiv
Det är klart jag har några små känslor för Olivia. Lite avis är jag på Eric. Men jag vill inte vara anledningen till att Eric och Olivia skulle göra slut. Jag saknar Janna något enormt. Hon var min lilla ögonsten som jag alltid kunde prata med när jag var deppig. Vadå förändrats? jag har inte förändrats enligt mig. Jag förstår verkligen ingenting.
Tiden går och det börjar närma sig 17.00. Lite vax i håret och en snygg t-shirt och ett par jeans och en halsduk blev in outfit idag.
Jag gick ut genom dörren och låste efter mig och började gå mot Eric och Olivias lägenhet.
När jag kommit upp för alla trapporna så knackade jag på dörren och Olivia öppnade. Hon log.
"Hej" sa hon
"Hej" sa jag och kramade henne. Jag klev in och tog av mig min jacka och mina skor.
"När kommer Eric hem?" frågade jag.
"imorgon har jag för mig att han sa" sa hon.
"okej" sa jag och la mig i soffan. Olivia kom skrattandes och satte sig på min mage.
"Du e cool" sa Olivia.
"jasså, tackar" sa jag.
"Söt med" sa hon.
"Du är inte så dum du heller" sa jag och vi närmade oss varandra. Det hände igen. Våra läppar möttes lika länge som förra gången.
Vi slutade kyssas och då såg jag Eric stå i dörröppningen med tårarna rinnande ner för kinderna.
"Eric! Jag kan förklara!" ropade Olivia men Eric var redan halvvägs ner för trappuppgången.

Komentera! Kramar

Skrivet av av: Saga

NejNejNejNej, det får inte hända!! gråter nästan, längtar tills nästa kapitel :D<3

Datum: 2011-11-14 Tid: 21:15:26
Skrivet av av: Jennifer, inte dansaren i Eric Saades band ;)

näeee..nu rinner tårar!! :'O

Jag har inga andra ord!! (behöver skaffa ordbok!! ;) )

KJAM<3

längtar till nästa<3333

Datum: 2011-11-14 Tid: 21:31:21
Hemsida: http://www.jennasliv.devote.se/
Skrivet av av: ellen

jag tycker hon ska förklara hur det var och sen typ kommer tjuvarna och sen typ ligger Danny bakom allt eller nått sånt :)

Datum: 2011-11-14 Tid: 21:37:11
Hemsida: http://saadelover.blogspot.com



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar: