ensaadesaga -

FEEL ALIVE...♥ - KAPITEL 13

Det Eric sa berörde mig väldigt mycket. Utan att själv märka det grät jag tyst. Jag tog tillbaka mobilen efter en stund för att säga hejdå till Eric.

" Jag älskar dig Eric!"

" Jag älskar dig mer Olivia, glöm aldrig det!"

" Jag ska försöka få ut Victor från sjukhuset så snabbt det bara går, sedan kommer vi till dig. Puss!"

" Längtar redan tills vi träffas. Puss på dig älskling! Hejdå."

Efter att ha pratat med Eric kändes det lite bättre. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket då Victor öppnade sina ögon, tittade in i mina och sa "mamma!"

Vår älskade Victor.

Tiden som hade kännts så jobbig innan fick nu gärna ta slut. Varje sekund tillsammans med Victor var obeskrivligt. Jag försökte ta vara på tiden och leva i nuet. Det enda som fattades var Eric, men så fort vi får åka från sjukhuset ska vi åka till Eric. Det var egentligen inte planerat men eftersom att allt blev som det blev så vill Eric träffa Victor, och det förstår jag.

Victor somnade snabbt igen. Han är helt utslagen, men han lever, andas och mår bra nu i alla fall. Anders kommer in då och då för att checka läget. De senaste timmarna har allt sett bra ut, fortsätter det så här kanske jag och Victor kan få åka till Eric inom. Men innan vi gör det måste till Apoteket och hämta ut medicin till Victor. Stackarn, 2 år och ska äta 3 tabletter om dagen i en månad.

Erics perspektiv

När Olivia ringde och berättade att Victor vaknat och mår bra så släppte någonting tungt från mitt hjärta. Något som hade gjort så ont och som fått mig att må hemskt dåligt. Och när jag sedan fick höra Victors röst i telefonen föll ett par glädjetårar på mina kinder. Jag vet inte om jag någonsin varit så lyklig i mitt liv, inte ens när jag tänker bak på alla extremt underbara stunder i mitt liv.

Nu kan jag fokusera på konserterna och ge järnet, för Victor och Olivias skull. Jag ska göra dem riktigt stolta!
*
Klockan är 5 på eftermiddagen och om fem minuter ska vi repa en sista gång inför konserten ikväll. Jag längtar efter mina fans och efter Victor och Olivia. Jag kan inte vänta tills jag får se alla.

"Eric komigen!" ropade Alex från scenen. Jag som var helt borta i mina egna tankar blev lite smått skrämd.

"Jag kommer" sa jag och hoppade upp på scenen. Arenan var riktigt mäktig och jag rös nästan lite.

Vi började repa och nästan allt satt som det skulle. Det var bara några små detaljer som skulle finslipas innan allt var 100%. Jag kunde inte sluta tänka på Victor. Jag kan inte förstå att han faktiskt överlevde. Hur? jag är stolt över honom.

Efter att vi repat, jag duschat och efter att vi tagit på oss alla scenkläder så började klockan närma sig showtime. Publiken var på plats och närverna började märkas rätt ordentligt. Jag behöver någon som kan lugna mig lite. Jag vet faktiskt inte varför jag plötsligt blev såhär nervös.. kanske för att Victor och Olivia inte är här än.

Jag tog en flaska vatten som stod på ett bord några meter bort och drack några klunkar. Plötsligt hörde jag en liten röst en bit bort.

"Pappa!" sa rösten. Är det verkligen vem jag tror att det är? Jag vände mig om och såg en glad liten, liten pojke med stora bruna ögon, ruffsigt brunt hår och det gulligaste leéndet på jorden. All nervositet innom mig släppte genast och jag satte mig ner på knä och höll ut mina armar.

"Victor!" ropade jag förvånat och han slängde sig i mina armar. Det var som i en film.

"Älskling" fortsatte jag och gosade in mig så mycket som det gick. Nu hade nervositeten förvandlats till glädje och det sprudlade lycka i hela min kropp. Jag bar upp honom i min famn och njöt av hans närhet som en frisk och glad pojke. Sedan gick jag mot Olivia som stod och tittade rört på. Tårarna rann ner för hennes kinder. Antagligen av lycka för det måste ha sett riktigt gulligt ut. Jag gav henne en mjuk och lång kyss. Nu var vi den glada och lyckliga familjen vi brukar vara. Om inte lyckligare... Allt var perfekt nu. Min blivande fru och min älskade son var här och stöttade mig.

" Eric, är du klar?" Det var Tomas som kikade in i rummet.

" Japp! Är det dags?" Jag pussade Victor en sista gång på pannan och gav Olivia en snabb kyss på munnen innan jag tog min vattenflaska och följde med Tomas.

Nu var det dags. Ute bland publiken var det igång för fullt. Alla stod redo med sin kamera eller mobil för att filma mig så fort jag gick ut på scenen. En snabb check med dansarna för att kolla om stegen satt innan jag ställde mig redo på platån som skulle lyfta mig uppåt. It´s showtime!

Introt till Hotter Than Fire började spelas och tjejerna satte igång med att skrika för full hals. Jag kunde inte låta bli att le, men försökte ändå hålla masken. I ögonvrån kunde jag se Olivia ställa sig bredvid Tomas med Victor i famnen. Dansarna gjorde sig redo för att springa upp på scenen och ge järnet. Jag tog ett djupt andetag och började sjunga.

"I'm dressing up for tonight

Don't need no list, no invite.

I'm here to dance, dance..."

Publiken skrek, busvisslade och jublade. Jag kände kärleken och gjorde ett av mina livs bästa uppträdanden. Vid sidan av scenen stod en journalist med kameran i högsta hugg. Hon gjorde tummen upp åt mig när jag klev ner från scenen.
*

" Hej Eric! Jag heter Bianca och jag är journalist för en tonårstidning. Jag undrar om du skulle kunna tänka dig att ställa upp på en liten intervju?"
" Visst, jag har gott om tid." Jag fick en handduk av Tomas som jag kunde torka mg i ansiktet med.
Frågorna gick ganska snabbt och vi hade mycket trevligt tillsammans den lilla tid vi tillbringade. Det enda jag längtade efter nu var att få sätta mig i turnébussen och mysa med Victor och Olivia.
*

" Du var helt fantastisk som vanligt älskling!" Oliva kom fram till mig med ett stort leende på läpparna och gav mig en mjuk kyss på munnen.
I famnen bar hon en sovande Victor. Fast han sov inte så länge till. När jag skulle krama om Olivia vaknade han till och skrattade. Världens gulligaste och mysigaste unge.

Datum: 2012-05-31

FEEL ALIVE...♥ - KAPITEL 12

Det kändes som en evighet innan Eric äntligen kom. När han såg mitt ansiktsuttryck och doktorn bredvid mig skyndade han sig fram och kra made om mig. Jag lät ha ta mig i sina armar och började gråta.

" Vad har hänt?!" frågade Eric oroligt och tittade på doktorn.

" Vi har tyvärr dåliga nyheter" sa doktorn och tittade på Eric.

Jag började gråta ännu mer så jag knappt såg någonting, men jag såg att det rann stora tunga tårar nedför Erics kinder.

Vår älskade Victor.

"Det är tyvärr så att den ena respiratorn har slutat att fungera som den ska så det är bara det lilla han andas själv och det minimala som respiratorn ger, som han lever på just nu" sa Anders allvarligt.

"Men gör något då?!?!" skrek jag förtvivlat.

"Vi ska försöka koppla in en ny respirator men om inte det fungerar måste jag tyvärr meddela att detta kan vara slutet" sa han lika allvarligt som förut.

Utan att säga något började både jag och Eric gråta mer än någonsin. Jag såg att Anders plötsligt också började gråta. Så satt vi där alla tre och grät. Det kändes som att tårarna snart skulle ta slut eller något. Det var en riktigt hemsk känsla. Jag kommer ihåg hur extremt förstörd och ledsen jag var när min morfar dog för fyra år sedan, tänk då hur jag skulle vara om min egen son dog. NEJ. Han ska inte dö!

Tiden gick och Eric fick mot sin vilja, åka iväg igen för att ta sig till Danmark och fortsätta turnén. Just nu känner jag mig så förvirrad. Är detta på riktigt eller bara en riktigt hemsk dröm? Har han dött än? jag vet ingenting. Doktorerna vill inte berätta mer än vad de gjort. Jag vill veta vad som händer! Det är min son! Just i den tanken så kom Anders ut ur Victors rum igen, för typ tionde gången på en halvtimme. Fast denna gången gick han inte för att hämta något eller någon utan han gick fram och satte sig bredvid mig.

"Den nya respiratorn fungerar för tillfället och det är viktigast just nu." sa han.

"så han lever?!" sa jag lättat.

"ja, just nu gör han det. Men jag vet inte hur mycket längre"

Jag sa ingeting utan tog bara några djupa andetag för att lugna mig själv. Anders var tyst en stund.

"Hans hjärta slog för fort förut men vi har lyckats få ner hjärtslagen till en mer normal nivå" sa han sedan.

"tack så mycket" sa jag och plockade upp min mobil för att ringa Eric och beräta om nyheterna.

"Jag kommer tillbaka om det händer något" sa Anders och gick iväg.

Jag nickade och satte mobilen mot mitt öra. Efter några signaler svarade han och jag berättade allt. Eric blev väldigt glad att han levde. Det är inte rättvist att man ska behöva vara orolig för att ens son är död. Så ska det inte vara. Han berättade också att de var framme om 10 minuter. Vi snackade lite till innan vi la på och plötsligt blev allt så ensamt igen. Tänk att Victor ligger några meter ifrån mig och kämpar för sitt liv. En liten tvååring ska inte behöva sluta sitt liv nu. Det har precis börjat.

Med skakiga händer försökte jag ta upp en tidning från bordet och läsa den, kanske kunna tänka på annat och inte jaga upp mig i onödan. Det är ändå ingen mening. Framförallt inte nu när Eric inte är här och kan stötta mig.

När jag satt och bläddrade i tidningen kom Anders ut med raska steg rakt mot mig.

" Olivia... Jag tror det är bäst att du följer med mig nu." med de orden vände han på klacken och återvände in till rummet där Victor låg.

Nu när jag äntligen lyckats slappna av lite kommer han med hemska nyheter tänkte jag för mig själv. Jag övervägde att ringa till Eric igen, men jag ville inte störa honom nu. Han trodde ju att allt var okej med Victor nu, men han är ju trots allt Victors pappa. Han har rätt att få veta.

Jag tog några djupa andetag innan jag gick in i rummet. Inne i rummet möttes jag av en fruktansvärd syn. Framme vid Victor stod minst fem sjuksköterskor med nedböjda huvud.

Inombords skrek jag förtvivlat, på utsidan försökte jag hålla masken. Neeeeeej!!! Inte igen! Samma hemska känsla som jag hade när Anders kom till oss första gången började sakta växa inom mig. Var lugn nu Olivia. Var lugn för Victors skull. För Erics skull också.

" Vi har bytt ut den trasiga respiratorn mot en ny. Det var tur eftersom att Victor har slutat helt att andas själv." Anders klappade mig försiktigt på ryggen.

" Hu... hu... hur mår han nu?" lyckades jag stamma fram tillslut.

" Nu mår han relativt bra. Vi har fått kontroll på febern och snart är den nere på lagom nivå. Förhoppningsvis har febern gått ner helt och hållet tills ikväll. Som läget ser ut nu har vi någorlunda kontroll på honom. Jag tycker att du ska åka hem och vila nu och komma tillbaka om några timmar. Då är han kanske lite piggare."

" Jag... jag kan inte lämna honom här helt ensam nu! Han behöver mitt stöd!" tårarna kom av sig själva när jag tänkte på att lämna honom här helt ensam.

" Vi kan bära in en extra säng här om du vill så kan du ligga bredvid honom." Anders kramade om mig och bad en sköterska hämta en extra säng.

30 minuter senare stod sängen på plast och jag kunde äntligen lägga mig ner och sova. Det kändes riktigt i kroppen att jag hade varit uppe halva natten och hela morgonen. Nästan direkt somnade jag. Jag sov väldigt oroligt, låg och skruvade på mig och vaknade ibland med ett ryck.

Pip piip pip piip pip piip

Långt borta i min oroliga sömn kunde jag höra det störande ljudet.

Victor!

Jag kastade mig upp ur sängen med en väldans fart. En massa konstiga tecken visades på skärmen till respiratorn. Vad händer? Tusen tankar flög genom huvudet som jag inte kunde kontrollera.

På några minuter kom Anders med raska steg. Han gick raka vägen fram till den pipande apparaten och läste av vad som stod på skärmen. Utan att verka minsta orolig stängde han av respiratorn.

Men herregud! Vad gör han?! Hjärtat började slå hårdare och jag kände mig yr. Vill ha ta livet av Victor?!

Anders vände sig om och log mot mig.

" Goda nyheter! Han har börjat andas själv nu. Det ser ut att gå väldigt fint, så jag stänger av respiratorn, men den får stå kvar för säkerhetsskull."

Jag kunde inte tro mina öron. Victor andas själv nu! Det är en bra bit på vägen att bli frisk. Anders kom fram till mig och kramade om mig länge. Han lät mig gråta utan att säga någonting.

" Gå och ring din kille nu! Säg att er son mår bra nu och att han snart är uppe på benen!" En sista klapp på axeln och han lämnade mig ensam i rummet med Victor. Sakta närmade jag mig Victor. Jag tog hans lilla hand i min och kramade om den. Det kändes så härligt att höra att han andades själv. Försiktigt böjde jag mig ner och viskade i hans öra.

" Jag älskar dig Victor! Nu ska vi klara sista biten tillsammans."

När jag sedan skulle resa på mig tittade världens vackraste bruna ögon in i mina.

"Mamma.."

Det räckte för att jag skulle bryta ihop igen. En lång stund stod jag och höll i hans hand och grät. Efter en stund tog jag ett djup andetag och lyfte upp mobilen ur fickan. Efter några signaler svarade Eric.

" Har det hänt något älskling?" han lät lite orolig.

" Mycket." svarade jag. Eftersom jag precis hade gråtit lät jag fortfarande lite ledsen.

Det blev helt tyst i luren.

" Vad har hänt?!" frågade han efter en stund.

" Victor andas själv nu, respiratorn är bortkopplad. För några minuter sedan tittade han in i mina ögon och sa "mamma". Nu ligger han här och ler åt mig." Tårarna började rinna ner för mina kinder än en gång. Men denna gången av glädje.

Det blev helt tyst i luren igen. Jag gav mobilen till Victor som glatt tog tag i den. Flera gånger innan hade han fått använda min och Erics mobil så han vet hur den fungerar.

" Säg hej till pappa Victor." viskade jag i Victors öra.

" Pappa!" Med ett stort leende på läpparna uttalade han ordet. Hon log trots att han var så svag. Det är min son det! så stark!

" Hej Victor! Det är pappa." kunde jag höra Eric säga.

Victor sa inget utan fokuserade på att andas ordentligt.

" Pappa älskar dig Victor. Det kommer han alltid göra!" Jag hörde hur Eric snyftade till och drog efter andan.

Det Eric sa berörde mig väldigt mycket. Utan att själv märka det grät jag tyst. Jag tog tillbaka mobilen efter en stund för att säga hejdå till Eric.

" Jag älskar dig Eric!"

" Jag älskar dig mer Olivia, glöm aldrig det!"

" Jag ska försöka få ut Victor från sjukhuset så snabbt det bara går, sedan kommer vi till dig. Puss!"

" Längtar redan tills vi träffas. Puss på dig älskling! Hejdå."

Efter att ha pratat med Eric kändes det lite bättre. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket då Victor öppnade sina ögon, tittade in i mina och sa "mamma!"

Vår älskade Victor.

Så vad tycker ni? kommentera gärna! <3 kärlek till er! z3

Datum: 2012-05-21

Feel alive...♥ - Kapitel 11

Jag och Eric sate oss ner i en soffa utanför rummet Victor låg i. Vi fortsatte och gråta.

"Han måste klara det" sa jag.

"Han kommer klara det. Det är vår grabb. Grabben som aldrig ger upp, han är stark" sa Eric och torkade bort en tår från min kind.

"tror du det?" sa jag och kollade in i hans bruna vackra bruna ögon.

Han blev tyst en stund och vred huvudet och kollade åt ett annat håll.

"...jag hoppas det"

Två timmar senare kom Anders ut ur rummet igen. Han var inte glad men inte ledsen heller. Han gick fram och satte sig på en stol framför oss.

"Victor sover och vi har satt honom i en respirator som andas åt honom eftersom att han inte andas själv. Han har väldigt hög feber och får dropp och medeciner. Vi har gjort allt vi kan men..." sa han

"Men vadå?" sa jag.

"Men vi vet inte om han kommer att börja andas själv igen" sa han ledsamt.

"Va?! Eric!" sa jag cockat och panikslaget och började gråta igen. Eric började också gråta. Han tog sina armar runt mig och höll mig så tätt intill sig att jag kunde höra hans hjärtslag mellan mina hulkningar och snyftningar.

"Jag vet att detta är väldigt svårt för er och vi tänker inte sluta med att försöka få honom att andas igen förens vi gjort allt som går att göra, jag lovar"

"Okej tack doktorn" sa Eric med tårarna rinnandes ner för kinderna.

Just nu kändes det som att allt var helt hopplöst. Victor vår älskade son kanske aldrig kommer att andas igen. Han kanske aldrig kommer att leka igen. Aldrig få uppleva Erics framgång och karriär. Bara tanken fick mitt hjärta att brista.

"Får vi träffa honom?" frågade Eric.

"Självklart" sa Anders och ledde oss in i rummet Victor låg i. Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd över att se min egna son. Min älskade som jag har tillsammans Eric, min son som jag älskar mest av allt. Eric tog tag i min hand och gick efter Anders. Anders höll upp dörren för oss och försvann sedan iväg åt ett annat håll. Han lämnade Eric och mig själva i det stora tysta rummet med endast Victor i. Jag kunde bara se silhuetten av Victor i sjukhussängen för mina ögon svämmade över av tårar. Med mycket möda lyckades jag ta mig fram till Victor och se på honom. Synen av honom, så sjuk högg till som en kniv i bröstet på mig.

"Han får inte dö!!" jag kastade mig i famnen på Eric och grät allt vad jag orkade.

Eric sa ingenting utan strök bara sin hand längs min hjässa tröstande. Vad skulle han säga egentligen? det fanns inte speciellt mycket att säga.

"vänta lite" sa Eric och kysste mig och gick sedan fram till Victors säng.

Erics perspektiv

"vänta lite" sa jag och kysste Olivia och gick sedan fram till Victors säng. Jag klappade honom fösiktigt på kinden. Han var helt blek men ändå riktigt, riktigt varm. Maskinerna i rummet pep och lät på all möjliga sätt.

Jag satte mig på en stol bredvid sängen och tog tag i Victors lilla hand. Sedan böjde jag mig framåt så att min mun var placerad precis bredvid hans öra.

"Ge inte upp älskling. Du är stark, och det vet du..." började jag. Jag fick stanna upp i några sekunder och att ta ett par djupa andetag för att inte börja gråta.

"Snälla, ge inte upp. Vi klarar oss inte utan dig gubben. Vi behöver dig och älskar dig så otroligt mycket. Snälla vakna" fortsatte jag och kysste honom sedan på pannan.

Jag kollade upp på Olivia som grät. Vi gick och satte oss i soffan utanför rummet igen för vi klarade inte av att se honom i det skicket.

"ska du fortsätta med turnén?" frågade Olivia efter en stund när vi lugnat ner oss lite.

"jag måste" sa jag. Men jag skämdes. Jag skämdes över att lämna min familj. Speciellt när min son ligger på sjukhus. Men ett jobb är ett jobb och jag kan inte svika mina fans. Jag vet att Victor kommer klara det. Han är en kämpe.

Jag kollade på klockan ute i rummet, den visade kvart i 9. Vi har suttit här i cirka 3 timmar. När man tänker efter börjar sömnen hinna ikapp en, efter allt som har hänt vill man bara spola tillbaka tiden till igår kväll. Det var en av mina bästa dagar då.

Olivias perspektiv

Allt gråtandes har gjort mig jätte trött. Varenda kroppsdel skrek att jag skulle lägga mig ner och sova, men jag var för rädd. Rädd att Victor skulle dö, dö utan att jag var där för honom.

Jag lutade huvudet mot Erics axel och tog hans hand. Eric försökte att visa sig stark för min och Victors skull, visa för mig att man aldrig ska ge upp. Min älskade Eric.

Varför skulle detta hända oss?! Nu när Eric friade till mig.

Jag kände ingen menig med att leva längre, men jag fortsatte kämpa för Victors skull. Hur skulle det se ut i tidningen annars? " Eric Saades son död! Flickvännen gav upp direkt!" Det skulle ge tidningarna något att skriva om. Aldrig att jag skulle sjunka så lågt!

Plötsligt ringde Erics mobil. Det var Tomas. Han åkte till hotellet igen för att sova och planera vidare på turnén med de övriga konsert medlemmarna, och han ville också att vi skulle ha en egen tid med Victor. Han ville helt enkelt inte störa.

Eric och Tomas snackade en stund och samtalet lät inte så glatt. Efter ett tag la dem på och Eric la ner mobilen i sin ficka igen.

"vad sa han?" frågade jag.

"Att vi måste fortsätta turnén nu" sa han tyst.

"jag förstår, jag tar hand om Victor"

"förlåt mig så jättemycket"

"älskling, du gör bara vad du måste. Lycka till och var stark" Sa jag och kysste honom för att visa mitt stöd och hur mycket jag älskar honom.

"tack älskling" sa han och kramade mig. Det var en varm och mysig kram.

Vi gick in till Victor för att Eric skulle säga hejdå. Jag ställde mig lite i bakgrunden för att de skulle få vara lite ensamma. Plötsligt brast Eric i gråt. Det var verkligen en hjärtbristande syn. Han satt på en stol med huvudet i sina händer och tårarna rinnande ner för sina kinder. Jag har aldrig sett honom så ledsen. Aldrig.

"Jag kommer alltid att älska dig Victor" hulkade han fram. Han reste sig upp och pussade mjukt honom på pannan.

Med sakta och tysta steg gick han mot dörren där jag stod. Huvudet hängde för att dölja tårarna.

"Jag älskar dig Eric! glöm aldrig det!" jag kysste honom hejdå på munnen och gav honom en kram.

"Jag älskar dig med. Ring på mobilen om det är något, jag lovar att svara." med de orden lämnade han mig ensam i det stora tysta rummet, ensam med Victor.

Sakta, nästan lite rädd närmade jag mig Victor. Utan Eric som stöd var det här jätte jobbigt. Jag satte mig på stolen och tog tag i Victors lilla hand. Medans jag satt där tänkte jag tillbaka på alla roliga saker jag har fått uppleva med Victor. Framförallt dagen då han föddes. När jag tänkte på dagen han föddes brast det för mig igen. Jag lät tårarna rinna nerför mina kinder utan att torka bort dem. Det var bara onödigt för det skulle säker komma mycket fler tårar.

Sen hände allt på en gång.

En av maskinerna som var kopplade till Victor började tjuta och blinka rött. Massor av sjuksköterskor kom springandes med doktorer efter sig.

Det är kört

Mer hann jag inte tänka innan en sjuksköterska försökte få mig att lämna rummet.

" Jag älskar dig Victor! Jag gör vad som helst för att du ska stanna hos mig och Eric! Lämna oss inte gubben!"

Som i trans lyckades jag släpa mig bort till soffan och sätta mig. Jag så hur dörren sakta stängdes bakom sköterskan.

Jag måste ringa Eric!

Eric svarade på direkten.

" Eric du måste komma nu! Victor dör!" skrek jag helt hysteriskt.

" Håll dig lugn älskling. Jag kommer om 10 minuter!"

Precis när vi hade lagt på kom det ut en doktor. Han kom fram till mig med allvarlig min.

Neeeeeeeeeeeejjj!!!! Det får inte vara sant!!! Skrek jag inombords.

" Vi väntar på Eric" sa doktorn och satte sig bredvid mig.

Det kändes som en evighet innan Eric äntligen kom. När han såg mitt ansiktsuttryck och doktorn bredvid mig skyndade han sig fram och kramade om mig. Jag lät ha ta mig i sina armar och började gråta.

" Vad har hänt?!" frågade Eric oroligt och tittade på doktorn.

" Vi har tyvärr dåliga nyheter" sa doktorn och tittade på Eric.

Jag började gråta ännu mer så jag knappt såg någonting, men jag såg att det rann stora tunga tårar nedför Erics kinder.

Vår älskade Victor.

Kapitel 11 klart! vad tycker ni? låt oss få veta :) komentera! love

Datum: 2012-05-19

FEEL ALIVE...♥ - KAPITEL 10

Tårarna rann ner för Olivias kinder. Efter några rader in på refrängen kom jag på att Victor är minst lika viktig i mitt liv, så jag gick och hämtade honom. Han gick själv medbs han höll i min hand och jag ledde ut honom på scenen. Sedan bar jag upp honom i min famn och kramade om honom. Allt blev en såndär mäktig känsla som gör att det ryser i hela kroppen. Och det gjorde det också. Med fansen som sjöng med och med min fina familj på scenen var det helt fantastiskt. Dehär var en sån stund som man bara vill stanna och uppleva om och om igen.

"Tusen tack för att ni kom och gjorde min konsert fantastisk! Som jag alltid säger; Utan er är jag ingenting och det vet ni! Jag älskar er av hela mitt hjärta! Godnatt!" med de orden avslutade jag showen för ikväll. Publiken jublade medans jag gick ut från scen. Jag stannade upp, vände mig om och gjorde en slängkyss ut i folkmassan och fortsatte sedan ut.

När jag kom backstage tog jag först en handduk som hängde på en stol och sedan gick jag fram och kramade mina dansare.

"fan vad bra ni är" sa jag och de log stort.

"inget jämfört med dig bro" sa Alex och gav mig en high five.

Sen gick jag mot Olivia och Victor. Victor kom "springandes" med ett stort leénde på läpparna. Jag hukade mig ner och han slängde sig i mina armar.

"får jag en puss?" sa jag och putade med läpparna. Han skrattade och pussade mig på munnen.

"tack" sa jag och skrattade. Publiken lät fortfarande och det gjorde mig ännu gladare.

"vad duktig du var älskling" sa Olivia och gick fram och kysste mig. Vi kramades lite pch jag gav henne en puss på kinden och fortsatte sedan att kramas. I hennes armar är jag tryggast.

I min, Alexs och Edins loge fanns det en dusch som vi tre fick dela på. Edin duschade först, sedan Alex och sist jag för jag tar längst tid på mig. Efter en varm och skön dusch var jag i i alla fall ren och fräsch.

Klockan är halv elva på kvällen och Victor sover sedan en stund tillbaka. Han var dödstrött och somnade på bara några minuter.

När alla var klara åkte vi tillbaka till hotellet för att sova. Just nu är jag road och nöjd. Jag njuter av livet helt enkelt.

Jag och Olivia gjorde oss klara för att sova och vi hoppade ner under det varma och mjuka täcket och kröp så tätt intill varandra som det bara gick. Bara minuter senare sov jag.

Olivias perspektiv

Eric har somnat men jag ligger vaken. Någonting känns inte rätt, men jag vet inte vad. Plötsligt hörde jag ett väldigt svagt gnällade från Victors säng. Jag gick upp för att kolla till hur han mådde. Han såg väldigt bekymrad ut. Jag plockade upp honom i min famn. Han var jättevarm och bara gnydde.

"Hur är det gubben?" frågade jag och strök honom längs pannan. Han var vaken men svarade inte på något vis.

"Victor?"

Nu började jag bli orolig. Jag gick till Eric och väckte honom.

"Vad är det älskling?" frågade han med en hes röst.

"Det är något med Victor, han är gnyr, är jätte varm och svarar inte mig" sa jag och la långsamt ner Victor bredvid Eric. Eric tände sänglampan och gnuggade sig i ögonen. Han var såklart jätte trött efter konserten, men han brydde sig mer om Victor så han satte sig upp i sängen på en gång.

"Hur är det gubben?" sa han och lyfte upp Victor i sin famn.

Victor svarade inte utan fortsatte gny och kallsvettas. Eric blev riktigt orolig.

"Vad ska vi göra?" frågade jag, rädd och ledsen samtidigt.

"Vi måste ta honom till sjukhuset, han har jätte hög feber." svarade Eric, ganska lugn och samlad.

Vi klädde på oss kläderna jättesnabbt och gick ut i entrén. Där smsade Eric Alex och berättade att vi var på väg till sjukhuset med Victor. Sedan ringde han till Tomas och frågade om han kunde skjutsa oss. Tomas var genast klarvaken och lovade att skynda sig ner. Knappt 10 minuter senare satt Victor och jag i baksätet i en av Erics turnébilar.

"Eric! Han börjar andas konstigt!" Livrädd försökte jag hålla Victor vaken och samtidigt behålla lugnet.

"Håll honom bara vaken älskling! Vi är snart framme, jag lovar." Eric vände sig om och tog tag i min hand. Han smekte den fram och tillbaka för att lugna mig. Vad skulle jag ha gjort utan honom?

Jag mådde så dåligt när jag såg hur dåligt Victor mådde.

"somna inte gubben" sa jag tyst mot hans öra och strök honom på pannan.

"somna inte" repeterade jag. Han kippade efter luft och nu började jag gråta eftersom att det inte fanns något jag kunde göra.

"kör snabbare!" sa jag panikslaget.

"Vi kör så snabbt vi kan, du måste behålla lugnet för Victors skull älskling" sa Eric och kysste ovansidan på min hand.

"okej förlåt" sa jag med gråten i halsen. Jag tog några djupa andetag för att få ner pulsen lite. Victor gav ifrån sig något gnälläte och började sedan plötsligt stt skaka.

"Eric! han skakar!" sa jag.

"dethär är riktigt illa" sa Eric som nu också började få panik.

"vi är framme nu!" sa Tomas och ställde sig utanför entrén till akuten.

Jag räckte över Victor till Eric och Eric sprang in så fort han kunde. Jag kom bara några sekunder efter.

Victor togs genast hand om och vår doktor Anders sa att det var brottom. Att det behövdes göra något NU, annars kan det betyda slutet. Då fick jag ännu mer panik och föll i gråt i Erics armar. Eric grät också men han ville inte visa det så mycket. Men tårarna rann ner för hans kinder och tårarna rann ner för mina kinder. Victor sövdes ner för att doktorerna skulle kunna göra sitt jobb utan att Victor var rädd och grät. Jag och Eric sate oss ner i en soffa utanför rummet Victor låg i. Vi fortsatte och gråta.

"Han måste klara det" sa jag.

"Han kommer klara det. Det är vår grabb. Grabben som aldrig ger upp, han är stark" sa Eric och torkade bort en tår från min kind.

"tror du det?" sa jag och kollade in i hans bruna vackra bruna ögon.

Han blev tyst en stund och vred huvudet och kollade åt ett annat håll.

"...jag hoppas det"

Kapitel 10! förlåt för att det dröjde! ha det fint! komentera och sprid. Love

Datum: 2012-05-18

Feel alive...♥ - Kapitel 9

När alla tre var klara gick vi tillsammans ner till frukosten där alla andra redan var... eller alla utom Edin . Han är alltid så trög på mornarna. Men efter en liten stund kom han tillslut.

Vi plockade på hur mycket mat som helst på tallrikarna. Det fanns så mycket att välja på. Jag ääälskar hotellfrukost. Vi satt hela crewet runt ett långt bord och vi pratade och hade det trevligt. Några var fortfarande trötta men de flesta var pigga och redo för dagen. Snart så.. snart är det dags.

Bussen stod utanför och väntade på oss. Vi hade några personbilar också eftersom att alla inte får plats i bilarna.

Så när vi ätit upp begav vi oss iväg till arénan med alla fordon. Det är redan några på plats som håller på att sätta upp scenen.

Pop explosion var rätt litet. Detta är större. Mycket större. Jag ska uppträda i stora arénor med tusentals fans i publiken. Det är redan slutsålt i de flesta arénorna. Jag är så taggad. När vi kom fram satt det redan fans uanför arénan och väntade. När de såg våra bilar och bussen började de skrika. De var kanske 20 stycken. Jag kollade på Olivia och hon kollade på mig, och vi log. Nu har det börjat på riktigt. Eftersom att jag inte ska repa förens vid 1 tiden så bestämde jag mig för att ta mig tiden att hälsa på mina fans. För att göra det lite extra kul, tog jag med mig Victor. Olivia gick in med Tomas för att checka så alla grejer var med och fungerade. Victor brydde sig inte så mycket att Olivia gick iväg utan oss, istället fokuserade han på alla fansen.

För varje steg jag tog, desto vildare blev fansen. De flesta var mellan 13 -17 år. De mindre brukade komma senare ned sina föräldrar i släptåg.

"Tja!" ropade jag till tjejerna när jag bara var någon meter bort. Alla skrek som hysteriska ch började gråta. Några stycken började till och med att. Det såg så roligt ut att jag inte kunde hålla mig för skratt.

"Hur är det med er tjejer?" nu var jag framme vid tjejerna. Jag satte ner Victor på marken men han blev lite rädd av allt skrikande så han tog tag i min byxa.

" Är det Victor?" frågade en av tjejerna som grät floder.

" Jajamensan! Ni får hälsa om ni vill." Nästan alla tjejer dök ner på Victor och bombarderade honom med pussar och kramar. Efter Victor blev det min tur. En och annan puss på kinden fick jag, själv kramade jag om alla tjejerna. Det är något som uppskattas jätte mycket. Eftersom att de inte var så många så hade jag tid tll dem allihopa. Konstigt nog kom det faktiskt inga fler fans på hela tiden jag var där.

Jag skrev aoutografer och vi kramades och pratade och de fick lite pussar på kinderna och jag fick lika så.

Vi hade hur kul som helst och Victor började trivas eftersom att de lugnat sig lite.

Jag och Victor var där i kanske 1 timme och vi hade superkul. När det var dax att gå ställde de sig på ett led och fick vars en kram och vars en puss på kinden. All verkade överlyckliga och de kramade och pussade på Victor också. De tog miljontals bilder som jag säkert kommer att få se ute på internett i en lång tid famöver.

Tillslut kom jag till den sista tjejen i ledet. När jag var påväg att kyssa henne på kinden så vände hon huvudet snabbt och kysste mig på munnen. Det kom som en liten chock.

"You only live once" sa hon och log och jag skrattade. Jag märkte genast hur de andra tjejerna blev jätteavundsjuka.

"Jag vill också!" ropade flera stycken.

"Ursäkta tjejer, men vi måste gå nu. Jag älskar er" sa jag och vi vinkade samtidigt som vi gick iväg. Flera stycken började gråta och en galen tjej sprang fram och kramade mig en sista gång. Hon kysste mig också på kinden, men jag gjorde inget motstånd utan lät henne. Hon släppte en kort stund senare och vi fortsatte att gå.

"Jag älskar dig Eric!" ropade alla i mun på varandra flera gånger. Jag kände kärleken och jag log så stort.

När vi kom in i arenan igen möttes vi av Olivia.

"hej killar" sa hon och gick fram och kysste mig och bar upp Victor i sin famn.

"hej" svarade jag och log.

"hur var det där ute?" frågade hon medans vi gick mot scenen som var på andra sidan arenan.

"det var jättekul och de blev jätteglada"

"vad bra, jag är så solt över dig".

Det gick inte att inte lé varje gång hon sa att hon var stolt över mig. Jag blev som en liten fnittrig flicka inombords.

"tack älskling" svarade jag och kysste ovansidan på hennes hand som jag höll i min. Jag gic och checkade läget med dansarna. Det började dra ihop sig för genrep nu och alla var såklart lite spända och nervösa. Framförallt jag. Det kändes som om klockan segade sig fram med vilja så att konserten aldrig skulle börja. Scenarbetarna var i full gång med att bygga ihop scenen. Den här scen var nästan tre gånger så stor som den scenen jag stod på under Pop Explosion. Nu kan jag röra på mig och dansa hur mycket jag vill utan att behöva tänka på att krocka med dansarna eller ramla av scenen. Alla dansare plus Tomas hade samlats i ett lite rum för att hålla ett möte. Tydligen väntade de på mig för när jag steg in i rummet tystnade alla.

"mycket folk därute?"frågade Tomas och tittade på mig.

"inte så många ännu. Resten kommer väl om en timme." jag kolla på klocka i rummet, den visade kvart i 6. Det betyder att vi har 45 minuter på oss att repa, sedan ska det sitta som en smäck.

Tomas pratade på lite om vad skulle hända efter konserten. Jag fick sedan en nyckel till ett rum som bara jag skulle använda. Olivia och Victor fick givetvis också använda det. Så fort Tomas hade pratat klart gick vi iväg för att repa.

45 minuter senare

Alla danser satt perfekt och ingen av dansarna kom av sig. Det här skulle bli lyckat. Jag hade en liten överraskning till Olivia som skulle avslöjas under konserten. Bara Rim visste och hon hade lovat att hålla tyst.

"Eric!" Det var Tomas som ropade på mig.

" japp, vad är det?"

"det har kommit ganska många människor nu, du ska nog börja göra dig klar och hålla dig i bakgrunden så du inte syns. Okej?"

"sure, vi ses sen." Jag gick in i mitt lilla rum och bytte om. Tyst i mitt huvud gick jag igenom alla danser och stegen. Jag var så fokuserad att jag inte märkte dörrknacken. In kom Olivia och Victor med famnen full av blommor och presenter från fansen utanför.

"det finns mer där ute, men jag kunde inte bära med mig det nu." sa Olivia och kysste mig på munnen.

" det är lugnt. jag får nog mera uppe på scenen sen." Jag lyfte upp Victor i min famn och gullade med honom.

Olivia och jag han umgås i 10 minuter, sedan kom Tomas och hämtade mig. De sista 5 minuterna skulle jag stå bakom scenen, redo att köra.

En av scenarbetarna kom fram och satte fast mikrofonen på mig. Nedräkningen började nu och jag kunde känna nervositeten komma. Jag småskrattade lite för mig själv när jag hörde fansen ropa mitt namn i kör. Stämningen var på topp, alltid kändes det så härligt att få gå upp på scenen och göra vad jag är bäst på. Olivia, Victor och Tomas kom och ställde sig bredvid mig.

" är du redo?" Tomas gav mig en klapp på axeln.

" jag är taggad till 1000! Nu kör vi" Jag stoppade in hörlurarna i öronen och gjorde mig redo.

"lycka till älskling" hörde jag Olivia säga.

Hela lokalen släcktes ner och det blev knäpptyst. Då började introt till Backseat att spelas. Jag stod på en platå som skulle hissas upp i mitten av scenen. Jag tog i från tårna och ropade;

ÄR NI REDO MALMÖ?!!!!!!!!!!!!!!

Jag började sjunga samtidigt som jag hissades upp, så fort jag blev synlig skrek alla som hysteriskt. Man kunde inte låta bli att le när man så hur mycket kärlek de gav en. Efter de tre första låtarna, Masquerade, Backseat och Hotter Than Fire blev det dags för Break Of Dawn. Tjejerna längst fram skrek och viftade med händerna, allt för att bli sedda. Jag valde tjejen som grät, skrek, viftade på händerna och hyperventilerade. Hon fick komma upp och sitta i mitt knä.

" vad heter du?" fråga jag och gav henne en kram.

" olivia." svarade hon blygt.

" vet du vad? Olivia är det vackraste namnet som finns på denna jord!" du ska strax få veta varför."

" Eric är det vackraste namnet på jorden, du är vackrast på denna jord Eric!" sa hon och tittade på mig.

Jag skrattade och gav henne en puss på kinden. Det gick ett sus genom publiken När låten var slut fick Olivia gå ner och ställa sig i publiken igen. Vi körde fem låtar till, Popular, Manboy, Killed By A Cop, Crasched On The Dancefloor och Timeless. Nu var det dags för min överraskning.

" jag vill börja med att tacka alla er underbara fans för att ni har kommit hit och gjort mig till världens lyckligaste kille. Utan er är jag ingenting, det vet ni! Utan er skulle jag aldrig få göra det jag vill allra mest. Igår hände det en sak. En sak som kom att förändra mitt liv för all framtid. Ett beslut man måste tänka igenom noga. För mig var det lätt. Jag vill att Olivia Hermansson ska komma upp på scenen nu." Jag vände mig mot henne och log. Olivia kom upp på scenen, helt chockad. Jag tog hennes hand i min och vi vände oss mot publiken.

" igår förlovade vi oss" publiken drog efter andan, men jag kunde inte sluta le.

"nu vill jag tillägna denna låten till henne. Ni kan lysa med era mobiler för en mysig stämning" sa jag och vi spelade låten. Tårarna rann ner för Olivias kinder. Efter några rader in på refrängen kom jag på att Victor är minst lika viktig i mitt liv, så jag gick och hämtade honom. Han gick själv medbs han höll i min hand och jag ledde ut honom på scenen. Sedan bar jag upp honom i min famn och kramade om honom. Allt blev en såndär mäktig känsla som gör att det ryser i hela kroppen. Och det gjorde det också. Med fansen som sjöng med och med min fina familj på scenen var det helt fantastiskt. Dehär var en sån stund som man bara vill stanna och uppleva om och om igen.

Vad tycker ni? lämna en komentar så vi får veta! love

Datum: 2012-05-14

Feel alive...♥ - Kapitel 8

" Jag älskar dig Olivia. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Vill du gifta dig med mig?"
Tårarna rann nerför Oliva och Rims kinder. Ingen sa någt, knappt andades. Olivia reste på sig och ställde sig framför mig.
" Jag älskar dig också Eric. Du är och förblir min. Ja!! Ja! Ja!! Jag kan säga ja i oändlighet om du vill!"
Jag tog tag i hennes hand och trädde på ringen på hennes finger, ringen som gjorde mitt liv värdefullt. Jag reste på mig, lyfte upp henne och snurrade runt. Lyckotårar föll från hennes kinder, Försiktigt torade jag bort de min hand. Våra läppar möttes i en perfekt kyss. En kyss som aldrig tog slut. I bakgrunden kunde vi höra busvisslingar och lyckotjut från gänget. Vi brydde oss inte utan fortsatte kyssas. Kyssen som vi aldrig ville skulle ta slut.

Olivias perspektiv

Jag kunde inte ta in orden som Eric hade sagt. Allt var som i en perfekt dröm där jag oroade mig för att vakna, ensam. Jag ville aldrig att kyssen skulle ta slut. I det ögonblicket var det bara Eric och jag.

När kyssen tog slut började tårarna rinna. Om man bara kunde frysa detta ögonblick för alltid, bara Eric och jag.

"vänta lite" viskade Eric i mitt öra och gick bort mot servitrisen. Han pratade med ett par stycken i personalen och sedan gick han och snackade med killarna i hans live band som satt runt bordet. Vad höll han på med? så hemlighetsfull.

Efter ett tag gick Eric och bandmedlemmarna upp på scenen som fanns i restaurangen.

Ska han sjunga? Ja, det skulle han. Han harklade sig och log sedan mot mig.

"Denna låten är ägnad till min blivande fru" sa han och bandet började spela. Det var introt på without you i'm nothing.

"Never feared to turn around

And I never feared you'd say goodbye.

You're the center of my life

And the core to why I sacrifice..."

Jag kände hur tårarna rann långsamt ner för mina kinder av lycka, kärlek och stolthet. Victor satt så lydigt i sin barnstol. Han var glad för att han förstod att något kul hade hänt och han märkte hur glada vi var. Stämningen i rummet var magisk och det pirrade i hela kroppen när jag såg Eric på scenen. Hans mörka hår låg så perfekt, hans fina leénde gjorde så att jag blev helt varm, hans röst var helt magisk och hela kroppen var så fin och hela han var helt enkelt perfekt.

Efter att låten var slut fick han självklart en massa applåder och busvisslingar från alla i restaurangen. Alla gick och satte sig på sina platser igen och jag gav Eric en lång och romantisk kyss.

"Tack älskling" sa jag.

"Allt för dig min kära" sa han och log sådär gulligt som bara han kan. Jag tog tag i hans hand och smekte den försiktigt.

Servitrisen gav oss vår mat och vi åt, pratade och hade det väldigt roligt helt enkelt! Nu var alla självklart väldigt spända över bröllopet osv. Själva visste vi ingenting och alla kom med en massa idéer vart vi skulle ha det, hur vi skulle ha det och när vi skulle ha det. Hela jag skakade nästan så chockad jag var. Jag är ju faktiskt förlovad nu. Och inte med vilken kille som helst, utan Eric! Eric Khaled Saade! världens finaste kille.

Vem skulle kunna ana att tjejen som satt på sitt rum hemma i Stockholm och googlade, YouTube:ade och sökte på allt som hade med Eric att göra, skulle vara tjejen som Eric nu skulle gifta sig med, och tjejen Eric har en son med och som han kommer att ägna hela livet med. Jag måste vara den lyckligaste människan på jorden.

Erics perspektiv

Hon sa ja! Hon vill gifta sig med mig! Just nu är jag så lycklig som det går att bli.

Efter en extremt rolig middag så gick alla upp på sina rum. Klockan är rätt mycket och vi måste vara pigga till imorgon så vi gick och la oss. Victor somnade bara minuter efter att jag lagt honom i sin säng. Han såg så gullig ut där han låg och sög på sin tumme. Jag är så stolt över honom.

Jag tog av mig mina jeans och min t-shirt och la mig i mina vita Björn Borg kallsonger under täcket, så tätt intill Olivia som det bara gick. Hon tog tag i min hand och kysste nätt ovansidan av den.

"Jag älskar dig" viskade jag. Hon vände sig om och kollade mig djupt in i ögonen. Sedan log hon och viskade:

"och jag älskar dig". Vi kysstes ett par gånger. Jag kan inte få nog av hennes mjuka och helt underbara läppar.

Vi la våra huvuden på kuddarna igen och en stund senare somnade vi hand i hand, så varma och nöjda under det vita, pösiga täcket.

Nästa morgon

Klockan 9 ringde hotelltelefonen och väckte oss. Idag är det äntligen dags! Det är rätt varmt väder redan nu, så att stiga upp hade vi inget problem med. Jag kände plötsligt ett par varma läppar på mina. När jag öppnade mina ögonlock var Olivias vackra ögon det första jag såg. Det fick mig att le.

"Godmorgon älskling" sa hon med sin sexiga morgonröst.

"Godmorgon gumman" sa jag och log med ena mungipan. Hon drog sina fingrar genom mitt hår ett par gånger.

"Din frilla är helt galen" sa hon srattandes.

"jasså?" sa jag och skrattade jag med. "Då kanske det är bäst att jag går upp och gör vid den nu". Jag gav Olivia en sista kyss innan vi gick upp ur sängen.

Victor var uppe och gick i sin mysiga pyamas. Han hade precis fått en flaska välling av Olivia som han nöjt bar i sin hand. Jag plockade upp ett par blåa byxor, ett par svarta kallsonger och en vit skjorta med halvlånga ärmar, ur min resväska som låg på en stol i ena hörnet av rummet. När jag klätt på mig, vek jag upp ärmarna på skjortan och gick sedan ut i badrummet där Olivia stod. Jag drog min hand längs hennes rygg och ställde mig på andra sidan om henne. Sedan kletade jag i lita vax i håret så det såg hyffsat bra ut och när jag var klar gick jag och klädde på Victor det han skulle ha på sig. Det fick bli ett par svarta byxor och en vit skjorta. Han har i princip min stil, fast i baby-format.

När alla tre var klara gick vi tillsammans ner till frukosten där alla andra redan var... eller alla utom Edin . Han är alltid så trög på mornarna. Men efter en liten stund kom han tillslut.

Kapitel 8! vad tycker ni? komentera mer :) love

Datum: 2012-05-09

Feel alive...♥ - Kapitel 7

"Framme!" ropade vår chafför Lars efter ett tag. Äntligen.

Vi stängde av spelet och jag lyfte upp Victor som låg så sött och sov. Sedan gick vi av bussen och tog våra väskor. Lars åkte iväg och parkerade bussen medans vi checkade in på hotellet.

Eric perspektiv

Olivia och jag hade bett om att få in en liten spjälsäng för Victors skull. Vi fick en stor dubbelsäng som var placerad mot en enorm altan med glasfönster. Olivia tog över Victor och la honom i sin säng. Sedan började vi packa upp och göra oss hemmastadda. Tomas kom in efter en halvtimme och sa att maten serverades klockan 19.15 i den stora matsalen bredvid entrén.

Att packa upp gick ganska fort, vi hann till och med att gå ned på stan en stund själva. Rim hade erbjudit sig att titta till Victor titt som tätt så vi fick lite egen tid.

Plötsligt stannade Olivia framför Lindex. " Åh, så fin klänning! Jag tror att jag går in här en stund. Vill du följa med" " Nej, jag går vidare i sakta tempo." Sa jag och stoppade händerna i jackfickan. " Jag kanske ska passa på att handla lite till Victor med, han växer så snabbt nu." Sa Olivia och tog fram plånboken. Vi pussade varandra och skiljdes sedan åt en stund.

När jag gick där för mig själv och funderade såg jag en guldsmedsaffär några meter bort. Länge har jag tänkt tanken, men det har aldrig blivit av. Först kom Victor och sedan kom min turné. Nu bestämde jag mig för att slå till. Med raska steg gick jag mot affären, helt säker på vad jag skulle göra.

Det var inte så många människor inne i affären, vilket betydde att jag fick hjälpt ganska snabbt. Tjejen som stod i kassan kände genast igen mig och frågade om hon kunde få en autograf och ett kort. Självklart sa jag ja, mina fans är skälet till varför jag är så känd som jag är. Tjejen som hette Sofia frågade om hon kunde hjälpa mig med något. Jag berättade vad jag hade för tankar och idéer och sedan hjälpte hon mig. Efter cirka 30 minuter kom jag ut ur affären med en liten plastkasse. Leendet som jag hade på mina läppar sträckte sig rån ena kinden till den andra. Nu hoppas vi att resten av planen går som den ska.

Olivias perspektiv

"Önskar du hjälp?" Sa plötsligt en kvinnoröst bakom mig. " Nej tack. Jag kollar runt lite först. Tack ändå!" Kvinnan stannade kvar och tittade på mig en lång stund. " Men är det inte självaste Olivia Herm...?" Hon kom inte på efternamnet så jag fick hjälpta till. " Hermansson. Jo då, det är jag!" Vi pratade på en lång stund till jag kom att tänka på Eric. Hur länge har han fått vänta? Stackarn! " Ursäkta mig, men jag måste gå nu. Det var trevig att träffas!" " Ingen fara! Bara kul att få träffa dig Oliva. Ha det så bra och hälsa Eric." Absolut det ska jag göra!" " Åh, förrsten! Skulle du kunna hälsa från min dotter till Eric? Hon är ett stor fan." Sa kvinnan och tittade bedjande på mig. " Men visst kan jag det. Vad heter hon?" "Hon heter Caroline och är nyss fyllda 14 år." Hon skrev ner det lte snabb t på en lapp och gav mig. Sedan sa vi hejdå till varandra och gick åt varsitt håll. Halvt stressad närmade jag mig kassan, fullt med bebiskläder till Victor. Tjejen bakom kassan var effektiv och snabb, så jag kom ut ganska fort.

Vädret ute var fint, strålande sol med lite fläktande vind. På en bänk en bit bort satt Eric och solade sig. Snabbt skyndade jag mig dit.
" Hej älskling." När jag kom fram gav jag honom en kyss på munnen. " Hej på dig. Vad lång tid du tog på dig. Hur mycket handlde du egentligen?" Han tittade på min kasse och skrattade. " En klänning till mig och massor av kläder till Victor. Det var 75% på alla bebiskläder idag." Han böjde sig över mig och tittade ner i kassen. " Du får se sen när vi är på hotellet älskling." Jag drog bort kassen så han inte kunde nå eller se den. " Vad har du hittat på under tiden?" Inget särsklit, bara tittat runt lite." Medans han sa det fick han ett stort leende på läpparna. " Du döljer något!" Jag boxade till honom lite lätt på axeln. " Vi måste skynda oss nu om vi ska hinna till middagen. Tomas blir nog lite sur annars." Han reste på sig och började gå sakta. Jag hängde på och tog hans hand i min. Samtalet vi hade haft innan var som bortblåst.
När vi kom upp på rummet satt Rim med Victor i knät och lekte med honom. Jag tog över honom så att Rim kunde göra sig iordning inför middagen. Jag bytte kläder lite snabbt och sedan begav jag mig till matsalen med Victor i famnen. Eric sa att vi kunde gå lite före, han skulle bara tvätta håret lite snabbt.

Nere i matsalen satt hela gänget vid ett stort runt bord. Jag och Victor satte och bredvid Rim, vi sprade en plats åt Eric mellan mig och Tomas.

Eric perspektiv
Jag sa till Oliva att jag bara skule tvätta håret, hon och Victor kunde gå lite tidigare så de slapp vänta. Jag bytte kläder till en skjorta och jeans, inte för uppklätt och inte för slappt. Man vill ju inte dra åt sig en massa upmärksamhet. Ringarna jag hade gömt i jackfickan tog jag upp och la ner i byxfickan. Lite snabbt stylade jag till håret och tog på lite parfym. Nu var dags, nu eller aldrig.
När jag kom ner i matsalen satt alla runt ett stort runt bord. Olivia hade sparat en plats melan henne och Tomas åt mig. Lite smånervös närmade jag mig henne. En servitris hade kommit in för att ta lite drinkbeställningar. Smidigt sjönk jag ner på min stol och smälte in bland övriga människor. Jag beställde ett glas vatten, jag dricker aldrig alkohol om jag ska ha en spelning eller liknande. När servitrisen hade gått varvet runt och gick iväg för att fixa våra beställningar reste jag på mig och klingade med en sked på glaset framför mig. Alla blev helt tysta och vände sina blickar mot mig. Jag vände mig sakta mot Olivia.
" Olivia, du vet att jag älskar dig och Victor över allt annat här på jorden. Du är mitt allt. Varje dag när jag vaknar upp och ser dig tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som får leva med dig. Jag är beredd att offra livet för dig. Jag lovar att finnas där för dig i med och mot gång, oavsett vad som händer. Jag gör allt du ber mig. Du är som ett drog för mig, jag kan aldrig få nog av dig." Sakta tog jag upp ringen ur fickan och satte mig på ett knä. Det gick ett sus runt bordet.
" Jag älskar dig Olivia. Jag vill leva resten av mitt liv med dig. Vill du gifta dig med mig?"
Tårarna rann nerför Oliva och Rims kinder. Ingen sa någt, knappt andades. Olivia reste på sig och ställde sig framför mig.
" Jag älskar dig också Eric. Du är och förblir min! Ja!! Ja! Ja!! Jag kan säga ja i oändlighet om du vill!"
Jag tog tag i hennes hand och trädde på ringen på hennes finger, ringen som gjorde mitt liv värdefullt. Jag reste på mig, lyfte upp henne och snurrade runt. Lyckotårar föll från hennes kinder, Försiktigt torkade jag bort de min hand. Våra läppar möttes i en perfekt kyss. En kyss som aldrig tog slut. I bakgrunden kunde vi höra busvisslingar och lyckotjut från gänget. Vi brydde oss inte utan fortsatte kyssas. Kyssen som vi aldrig ville skulle ta slut.

Vad tycker ni?
Kram!<3

Datum: 2012-05-03