It's like that with you...♥ - kapitel 30

Olivias perspektiv
Ett rött halsband?! jag har inget rött halsband!
Eric, Eric, Eric.. älskade Eric. Varför är han kidnappad för något han inte ens är inblandad i?
Jag gick till rektorn och sa att jag var tvungen att gå hem och det fick jag också.
Jag gick inte hem till lägenheten utan hem. Hem till mamma och pappa.
Mamma var hemma så jag snackade med henne.
"mamma!" ropade jag direkt när jag kom innanför dörren.
"ja gumman, har ni hittat Eric?" sa hon.
"typ eller jag vet inte.." sa jag. Jag förklarade hela berättelsen och hon blev helr skakad.
"Men herregud! detta måste vi lösa, stackars Eric!" sa hon.
Hon tog upp sin mobil utan att tveka och ringde polisen.



Det tog inte lång tid förens det knackade på dörren.
"kan du öppna gumman?" sa mamma.
"visst" sa jag.
När jag öppnade stod det två polismän i sina mörkblåa uniformer. De var båda väldigt unga.
"polisen" sa de. Jo..precis som att jag inte förstod det.
"hej, kom in" sa jag och de steg in och gick in i köket där mamma satt.
"Niklas" sa den ena polisen.
"Eva" sa mamma och skakade hans hand och vände sig mot den andra polisen och skakade hans hand.
"Kristoffer" sa polisen.
"Eva" sa mamma igen.
"Det gällde ju dethär med Eric, har ni några spår eller liknande?" sa Kristoffer.
"ja.." sa jag och förklarade hela talefonsamtalet och så.
"intressant, något mer?" sa Kristoffer och nickade långsamt.
Niklas antecknade mest och sa inte så mycket.
"vi vet ingenting mer" sa mamma.
"ni har ingen som helst aning var han skulle kunna befinna sig?" sa Kristoffer.
"näe" sa jag.
"okej, men vi kan ju börja med att spåra samtalet" sa han.
"okej" sa jag.
De sa åt oss att de skulle ringa senare och sedan åkte de iväg i en polisbil och jag gick in på mitt rum.
Jag satte på datorn och gick in på Aftonbladet:
"Eric Saade försvunnen" stod det som en rubrik.
Jag klickade på länken och det första jag såg var en bild på Eric. Min älskling. Gud vad jag saknar att sitta i hans famn och bli omhålld och få en kyss då och då. Jag kunde nästan känna smaken av hans kyssar om jag verkligen försökte. Tårarna trängde bakom ögonlocken. Jag fick syn på ett foto på mig och Eric på skrivbordet där jag håller om honom runt halsen och han håller mig på höften och vi kysser varandra. Han är så gullig.
"kom hem älkling, jag saknar dig" sa jag tyst för mig själv medans jag kollade på fotot.
Erics perspektiv
"Hur länge ska jag behöva vara här? En vecka har känts som minst ett halvår. Jag behöver lite dagsljus annars blir jag galen" tänkte jag för mig själv. Mitt i mina tankar så kommer en av männen in i rummet.
"upp!" sa han.
"va?" sa jag.
"ställ dig upp!" sa han argt.
Jag gjorde som han sa och ställde mig upp. Det gjorde lite ont i mitt lår men det sket jag i. Han visade med handen att jag skulle gå ut genom dörren.
Är det sant?! skulle jag få gå? bli fri? få åka hem?!
Men mina chanser att få komma hem krossades när jag kommit till dörröppningen och kände att han tog tag i min axel och han ledde mig ut i någon slags korridor. Jag har inte sett något annat förutom detdär lilla mörka hemska rummet så jag kollade mig förvånat runt. Det såg ut som ett riktigt fängelse fasst det är nog bara jag som är fånge här skulle jag tro.
Det var så ljust eftersom jag bara suttit i mörker så länge. Mina ögon sved ordentligt.
Han ledde mig till ett nytt rum. YES! ett fönster. Det fanns dock ett galler så det skulle inte gå att rymma ändå.
"här får du sitta tills halsbandet är vårt" sa mannen.
"men jag har ju sakt att hon inte har det"
"käften! låt oss sköta detta!" sa han högt och argt och gick ut ur rummet. Jag hörde att han tappade någonting men jag brydde mig inte om det.
Jag sa ingenting heller utan kröp bara ihop i ett hörn. Vad har hänt med mig? hade detta varit för en vecka sedan så hade jag sprungit emot honom och slått ner honom. Jag hade varit fri! jag hade varit hos Olivia.
Olivia... som jag saknar henne. Det har inte gått så lång tid sedan vi sågs senast, men jag menar.. det finns ju risker att jag inte kommer hem igen och det gör saknaden så mycket större. Jag blundade hårt och fick fram en bild av henne. Hennes bruna vackra hår fladdrade i sommarvinden och hennes blåa underbara ögon kollade rakt in i mina. Jag fick fram ett leénde när jag tänkte på henne. Det är hon som ger mig hopp om att jag kommer komma hem oskadd en dag. "NEDU! JAG SKA FAN KOMMA HEM!" tänkte jag för mig själv och jag kände ilska.
Jag gick fram och kände på gallret men det sitter jättehårt.
Finns det ingenting som jag kan använda för att få upp det? Då såg jag.. en kniv! Det var en kniv han tappade. Den måste kunna hjälpa lite i alla fall.
Jag plockade upp den och gick till fönstret och försökte och försökte få upp gallret på bästa möjliga sätt.
Olivias perspektiv
Telefonen ringer.
"Olivia" svarar jag.
"hejsan Olivia, detta är Niklas"
"hej" sa jag.
"vi måste tyvärr meddela att det är omjligt att spåra samtalet, så vi får försöka hitta honom på något annat vis" sa Niklas.
Allt hopp bara försvann inom mig.
"jaha, okej" sa jag med ledsen röst.
"men oroa dig inte, vi ska hitta honom" sa han med en säker röst.
"okej, tack så mycket. Det skulle betyda så mycket" sa jag.
"varsågod, vi ses, hejdå"
"hejdå" sa jag och la på.
*
Jag öppnade dörren till lägenheten och det doftade Eric i hela lägenheten.
Jag tog ett jupt andetag och la sedan handväskan på en stol.
Mina minnen av Eric är fortfarande starke eftersom det inte har gått så lång tid men det känns ändå så sorgligt.
Inne på toaletten står Erics vaxburk och parfymflaska. Jag öppnade vaxburken och luktade på det. Det doftar som Erics hår. Ännu fler minnen. Sedan sprutade jag lite med parfymen och det doftade så gott. Just i den sekunden visste jag att Eric kommer att komma hem. Jag kommer snart få ligga i hans famn och säga öga mot öga "Eric, jag älskar dig".
Klockan är 20.46 och månen lyser starkt på himmlen. Då kom jag på vad Eric sa en gång:
"Olivia, om vi någonsin kommer bort från varandra så vill jag att du vet att jag kommer varje kväll sitta och kolla ut på månen om jag har möjligheten till det. Och då kommer jag tänka på dig och prata till dig. För jag älskar dig"
Jag satte mig vid fönstret i sovrummet och kollade upp på månen och sa:
"Eric, kom hem, jag behöver dig för att vara trygg. För att kunna vara glad och för att kunna må bra. Eric snälla du, kom hem, jag älskar dig. Jag hoppas du har det okej, puss".
Det kändes som att han hörde det. Och som att han svarade mig.
Jag fortsatte att prata lite med "honom".
"Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden och att det finns ingen annan än du som betyder så mycket. Du gör mig lycklig. Du är min andra halva, du gör mig hel."
Sedan la jag mig ner i sängen och lyckades somna med tankarna endast på Eric.

Såjaaaa lyckades få ihop ett kapitel idag också! :D Ge mig tips! OCH SNÄLLA SNÄLLA! KOMENTERA MER! jag ser att det är supermånga som är inne och läser men inte speciellt många som komentarar! Jag blir så mycket gladare av komentarer och känner att jag får något tillbax! tack! KRAM

Skrivet av av: Jennifer, inte dansaren i Erics band ;)

GUD VA BRA!!!!!!! :D

Och föresten så du vet, jag ska rekomendera din sida! :D

och några andra noveller och bloggar ;) men ha det gött!!<3

KJAM!<3

Datum: 2011-11-09 Tid: 21:42:48
Hemsida: http://www.jennasliv.devote.se/
Skrivet av av: Ronja

Hei! En liten hilsen fra Norge :)

Du skriver utrolig bra og jeg fikk tårer i øynene av å lese dette. Keep on! Gleder meg til neste del! :D

Datum: 2011-11-09 Tid: 21:46:18
Skrivet av av: Michaela

Riktigt bra novell du skriver:D har suttit i soffan och med jämna mellanrum tryckt på uppdatera knappen i hopp om att ett nytt kapitel har kommit. Nästan flög upp ur soffan när jag såg att det fanns ett nytt kapitel hahaha

Datum: 2011-11-09 Tid: 22:55:51
Skrivet av av: Anonym

Den här är ju en jättebra novell, asså jag sätter mig thp vid dator det första jag gör när jag kommit hem från skolan och kollar om du lagt upp nått mer kapitel ;) hihi

Datum: 2011-11-10 Tid: 16:26:08



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Skriv din kommentar: