FEEL ALIVE...♥ - KAPITEL 37
Vi följde efter läkaren till Olivias rum och när jag kom in där och såg henne att hon såg väldigt fridfull ut trodde jag att hon p åriktigt hade dött! Det var en massa sladdar kopplade till henne också och det gjorde inte direkt saken bättre om man säger så. Försiktigt gick jag fram till henne. Där stod jag ett tag och bara kollde på henne och tillslut så kysste jag försiktigt henne i pannan.
*PIP*PIP*PIP*
F*n inte igen......
Det kom in en läkare och gjorde något med en mackapär på Olivias bröst och sen slutade det pipa. Först trodde jag att hon hade dött men det hade hon inte, hennes hjärta slår igen!
"Hej jag är dr Grey och det var jag som operade Olivia. Hennes hjärta slutade slå igen men vi fick igång det väldigt fort så det ska inte göra särsklit mycket skada men hon har fått en alvarlig syrebrist och blodsbrist i hjärnan så det behöver vila väldigt mycket och hon kommer därför att ligga i koma i ungefär en till två veckor innan hon vaknar igen."
"Okej men kommer hon komma ihåg allting som har hänt henne innan?"
"Ja det kommer hon göra, inte direkt men efter ett tag och ju mer man påminner henne om vad som har hänt innan så kommer hon komma ihåg allt"
"Kommer hon komma ihåg Victor och Haley?"
"Ja jag tror absolut att hon kommer ihåg dem när hon ser dem men inte innan och det skulle vara bra om ni kom hit och pratar med henne en gång om dan men nu måste jag ber er att gå för besökstiden är slut!"
*
Victor låg i sin säng och sov medans jag satt i soffan och grät. Hemska tankar for igenom mitt huvud. Tänk så kommer hon inte ihåg mig. Eller Victor och Haley. Tänk så vaknar hon inte ens. Tänk om jag aldrig mer få se henne levande. Tänk om Haley och Victor inte får en mamma. Dom får istället en pappa som är ledsen dag ut och dag in. Nej! Det får inte hända. Olivia får inte vara död. Men tänk så är hon det? Tänk så stannar hennes hjärta nu igen. Jag tog upp mobilen för att se om dom ringt från sjukhuset. Nej inte ett enda samtal från sjukhuset. Alltså lever hon. Eller så är hon död bara att dom tror att vi ligger och sover och inte bryr oss förrens i morgon bitti. Eric sluta tänka så! HON LEVERE! HON LEVER!
Så satt jag hela natten och slutade inte förrens Victor vaknade och kom ut till mig.
"Pappa vajför gjåte du?"
"För att jag inte mår så bra! Men vi struntar i det och går och gör frukost."
Jag bar upp honom i min famn och gick ut i köket.
"Vad vill du ha gubben?"
"Pannkakoj"
"Pannkakor ska det bli!"
Snabbt smsade jag Thomas och sa att jag stannade hemma idag för att packa ihop lägenheten för vi skulle flytta i morgon. Om jag pallar alltså, det har hänt rätt mycket nu. Men en sak som faktiskt är bra i all den här röran är ju att jag faktiskt har en underbar liten dotter! Hon ligger iochförsig också på sjukhuset men jag kommer alltid komma ihåg den 12/11-14 som en underbar dag. Då jag blev tvåbarns pappa.
Erics perspektiv- Dagen efter flytten
Igår flyttade jag och Victor in i det nya huset. Vi har inte hunnit packa upp något än så det är väldigt stökigt med en massa flyttlådor ivägen men jag ska försöka packa upp så mycket som möjligt idag när Victor är på dagis. Olivia har inte vaknat än men läkarna tror att hon kommer vakna inom fyra dagar så vi hoppas! Förutom att hennes hjärna sover så mår hon bra, eller det säger läkaren iallafall och vi får väl lita på honom. Ikväll så ska jag åka dit och prata med henne och även få träffa Haley igen, jag saknar dom båda något otroligt.
"Victor kommer du så kan vi åka till dagis?"
"Ja"
Sa han med ett leende och kom springande mot mig i hallen. Tillsammans tog vi på honom hans overall och skor så att vi kunde köra iväg.
Olivias perspektiv- Eric är där och pratar med henne
Jag hörde hur en dörr öppnades och hur någon eller något kom fram till mig men rummet är fortarande helt tomt. Det vita rummet är helt vit men ändå känns det som om någon är där. Jag hör röster härifrån också, röster från helt okända personer som sörjer att jag inte är vaken. Men jag är ju vaken, eller? Jag är ju inte död väl? Nej det kan jag inte vara för då hade jag ju inte kunnat känna varje gång någon rörde vid mig, eller höra varje gång någon pratar. Kanske är det så det är att vara död, kanske måste jag vara här föralltid och höra hur alla vill att jag ska vakna, fast det kommer jag ju inte göra för jag är ju död. Nej jag får inte vara död, jag måste göra något för att bevisa att jag faktiskt är levande! Hur gör man det då?!
"Älskling hör du mig?"
Det var den där rösten igen, han som kommit med jämna mellanrum och kallat mig älskling, jag känner igen rösten men jag kan inte placera var den hör hemma.
"Snälla älskling kan du inte vakna nu? Eller iallafall göra ett tecken på att du kommer göra det? Vi saknar dig så otroligt mycket och jag har ingen aning om hur jag ska möblera i vårt nya hus. Haha. Älskling snälla jag behöver dig och det gör Victor och Haley också. Du får inte lämna oss nu. Älskar dig nu och föralltid, din Eric."
Eric, det var Eric han hette men vem är Victor och Haley och varför behöver dom mig? Är det mina barn? Nej jag har inga barn eller någon pojkvän. Eller?
Eric Saade! Det är den rösten! Det måste det vara men varför skulle han vara här och sörja mig? Jag är ju bara ett av hans fans som på något vis har hamnat i koma! Varför skulle han bry sig om det? Det kan alltså inte vara hans röst. Det är bara någon som också heter Eric som låter precis som Eric Saade. Nej det kan ju inte stämma. Eller kan det? Det måste det göra för Eric Saade skulle väl aldrig komma till mig? Eller skulle han?
Jag har precis varit inne hos Olivia och doktorn sa att hennes hjärna har börjat vakna till
liv lite nu och att hon
förmodligen hör allt man säger till henne och att hon börjar känna igen röster och kommer
ihåg om den rösten
varit där innan. Jag var och hälsade på Haley också men hon låg och sov så jag fick inte
ta upp henne, hon var
så söt, min lilla nöt. Önskar att dom båda fick komma hem nu för det här stora huset känns
jättetomt när man
bara är två stycken i det. Medans Victor är på dagis hade jag tänkt göra iordning lite här
i huset , försöka få upp
så mycket som möjligt ur lådorna och så nu när det är lite lungt här hemma. Jag började
med Victors rum för att
få det klart så fort som möjligt så att han hade någonstans att vara medans jag fixade
resten av huset.
Mitt i alltihopa så ringde sjukhuset och sa att Olivia hade vaknat men att jag inte fick komma
förrrens om en
halvtimme. Helt överlycklig som jag blev så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Där
stog jag i Victors halv
klara rum och glodde på ingenting och med världens största leende. Så stog jag i en kvart
innan jag kom på att
jag var tvungen att hämta Victor på dagis och sen köra till sjukhuset och Olivia.
Olivias perspektiv
"Hennes hjärna är igång igen och fungerar som den ska, just nu sover hon och vi vill inte
väcka henne ni kan
sitta här och vänta men det kan ta ett tag, det är bra om ni är dom första hon ser när hon
öppnar ögonen för
risken att hon känner igen er är mycket stor!" Tryck bara på den knappen när hon har
vaknat så kommer jag
då."
Jag kände inte riktigt igen rösten men jag tror att han pratade med min mamma och pappa.
Försiktigt öppnade
jag ögonen och mycket riktigt var det mamma och pappa som satt där och log mot mig.
Jag log försiktig tillbaks
mot dom och mamma gick fram till mig.
"Hur mår du gumman?"
"Det gör ganska ont i huvudet och i magen men annars är det ganska bra. Men varför är jag
här?"
"Du fick en panikattack som gjorde att ditt hjärta stannade. Ditt hjärta var still lite för
länge
för din hjärna så den
la av och gjorde så att du hamnade i koma, du har varit i koma i en vecka nu."
"Men jag har hört vad alla har sagt eller nej det har jag nog inte förresten för Eric Saade var
här och liksom varför
skulle han vara här?"
"Gumman du är förlovad med honom, ni har två barn tillsammans, Victor och Haley. Haley
föddes för en vecka
sen och dom tog henne till uppvakningen för hon är född två månader för tidigt och det var
därför du fick en panik
attack! Du kommer väll ihåg?"
"Nej"
Nu var jag riktigt rädd. Mamma måste skämta med mig, jag menar jag tror jag
hade kommit ihåg om jag var
förlovad med Eric Saade, min största idol, och om jag hade två barn med honom. Sånt
kommer man väll ihåg
eller?
"Är du seriös mamma? För jag kommer inte ihåg något av det alls?"
"Jo gumman jag är seriös! Eric och Victor kommer alldels strax."
Precis när hon sa det så öppnades dörren och en läkare kom in.
"Hej Olivia jag heter Pär! Hur mår du?"
"Jo det är väl okej tror jag, lite ont i huvudet och i magen fast jag är jätte rädd för jag
kommer inte ihåg mina
barn och min fästman."
"Är det bara dom du inte kommer ihåg? Kommer du till exempel ihåg dina föreldrar och din
lillebror?"
"Ja dom kommer jag ihåg! Mamma står där och hon heter Eva, Pappa står brevid mamma
därborta och han
heter Ola och min lillebror är förmodligen där hemma och han heter Rasmus!"
"Jo det stämmer men du kommer inte ihåg Eric, Victor och Haley alls?"
"Jag kommer ihåg Eric men bara som min största idol och jag har aldrig träffat honom."
Precis när jag sa det så öppnade dörren och Eric kom in med en liten bebis i famnen och en
liten pojke som
sprang fram till mig och ropade MAMMA!
HÄR HAR NI KAPITEL 37!!!! I hope you like it!! ;)<3<3<3<3 Kommentera plz
Skrivet av av: Nadja
Guuuud så jävla bra!! Mer mer mer!!
Skrivet av av: Nicole [ Foto & Vardag ]
braaaa :D
