It's like that with you...♥ - kapitel 46
Lova blev riktigt chockad och det såg ut som att hon nästan tyckte det var pinsamt. Vilka tankar hon nu hade i huvudet kunde jag nästan ana..
"jaha, oj, ehm.. grattis" sa hon osäkert.
"tack" sa Jag och Olivia och log.
"blir det en kille eller tjej?" frågade hon.
"kan du hålla en hemlighet?" frågade jag.
"klart jag kan" sa hon och jag litar verkligen på henne.
"det blir faktiskt två tvillingpojkar" viskade jag. NU blev Lova riktigt chockad. Hon kollade på oss med öppen mun men såg samtidigt jätteglad ut.
"men herregud, vad roligt! GRATTIS!" sa hon och log jätte, jättestort.
"tack så mycket" sa jag och Olivia i mun på varandra och log. Jag är stolt. Stolt över både Olivia och tvillingarna. Stolt över att det är jag som har skapat dem, ja Olivia också såklart.
"vad ska de heta?" frågade Lova.
"det har vi inte kommit på än" sa jag.
"nähä"
"har du några förslag kanske?" sa jag och log.
"ehm.. Jag har alltid gillat namnet Victor" sa hon lite genant.
"Jag också" sa Olivia och skratatde.
Vi snackade länge och efter ett tag kom Lovas föräldrar fram till vårt bord.
"Hejsan" sa Lovas mamma.
Vi hälsade på dem och snackade en stund men sen var det dags för oss att dra oss hemmåt. Vi betalade notan och sa hejdå till familjen.
"vi måste gå nu, men hör av dig" sa jag till Lova och gav henne mitt nummer. Jag ger inte ofta ut mitt nummer men nu blev det så och jag litar på att hon inte ger vidare det.
"okej, ha det bra! vi hörs och tack för allt!" sa Lova och jag tog Olivias hand och vi gick sedan ut på 'La rambla' igen och gick tillbaka hemmåt.
*
Olivia la sig på min arm och jag hörde hur hon pustade tungt. Jag låg och vilade och kände hur all energi bara forsade ur mig. En underbar resa med en underbar tjej är precis vad detta är.
Jag satte mina läppar mjukt mot hennes panna och höll kvar dem där en stund. Hon vaknade ur sin lilla tupplur och jag la mig ner på kudden igen.
"jag måste duscha" sa hon. Jag fnissade lite.
"jasså, gör det då" sa jag och Olivia reste sig upp och gick in i duschen. Jag hörde hur vattenstålarna studsade emot golvet och hur Olivia nynnade på någon låt.
Jag slumrade till en stund men vaknade av att Olivia öppnade badrumsdörren och kom ut med en handduk virad runt kroppen och en runt håret. Jag log lite yrt mot henne när hon tittade på mig och hon log tillbaka.
"är du fortfarande lika sugen som förut?" frågade hon och log med ena mungipan.
"på vad?" frågade jag förvirrat.
"du vet" sa hon. Jag fick tänka en halv sekund sedan förstod jag.
"jaha, jag är alltid sugen om det är med dig" sa jag och bet mig i underläppen.
"gull" sa hon och tog av båda handdukarna. Jag kände hur det pirrade i hela kroppen när jag såg att hon inte hade något under. Varför hon skulle ha det vet jag inte.. hon har ju lixom precis duschat.
Jag log roat och hon la sig på mig och jag satte mina händer på hennes rumpa och vi började kyssas vilt.
Hon lyckades få av min tröja och började knäppa upp mitt skärp och jag tog av mina byxor och sedan kallsongerna. Plötsligt låg vi där nakna och kysstes. Det finns absolut ingen annan jag skulle vilja göra detta med. Bara Olivia. När man kollar bak nu känns det rätt konstigt att tjejen jag såg i publiken som var så vacker, är tjejen som jag ligger just nu med i Barcelona. Hennes stön var som musik i mina öron. Då visste jag att hon tyckte att det var skönt. Det går alltid vilt till när jag och Olivia har sex. Det är nästan så man undrar om inte grannarna tänker banka i väggen eller så snart..
*
nästa morgon
När jag vaknade låg Olivia på rygg bredvid mig. Hennes mage har växt så mycket nu att det inte går att ligga på magen längre. Hon var naken och det var jag också. Hon ser så söt ut när hon sover. Tänk att hon är min. Jag mindes kvällen igår och log för mig själv. Alltid lika underbart. Jag drog min hand längs hennes kind och hon vaknade.
"Godmorgon älskling" sa jag och log.
"hej gubben" sa hon och sträckte på sig. Hon verkade inte heller bry sig om att vi var nakna.
"ännu en vacker dag" sa jag och kysste henne.
"och en vacker kille" sa hon.
"och en vackrare tjej". Hon la sig tätt intill mig och kramade om mig, och jag kramade om henne. Sådär låg vi en stund och bara njöt av varandras närhet. Just i denna sekund var allt perfekt.
KOMENTERA! alla komenterade inte förra gången :/ snälla ALLA komenterar! det tar 1 minut för er att komentera, men 1 timme för mig att skriva ett kapitel så snälla! pussar och kramar
It's like that with you...♥ - kapitel 45
Jag tog av honom hans tröja och drog mina fingarar längs hans mage och kysste honom på hans bröstkorg.
"now we talking" sa jag och log. Han skrattade och kysste mig.
"kom nu älskling" sa jag och satte på mig ett pösigt vitt linne.
"okej" sa han snopet och satte på sig en svart t-shirt och tog mig i handen och gick ut till hissen. Jag gick före in i hissen och jag såg i spegeln hur han kollade på min rumpa och kände hur han plötsligt tog på den.
"Är du på sånt humör idag?" sa jag och vände mig om och vi hånglade en stund. Hans tunga smekte min och vi tog på varandra lite här och var och plötsligt öppnades hissdörrarna och där stod en gammal tant. Jag och Eric började skratta genant och gick ut skrattandes ur hissen och skrattade hela vägen genom lobbyn och ut på gatan.
"kolla på honom" sa jag diskret till Eric och pekade på en man som var utklädd till en ailien.
"ja, det finns så konstiga människor i världen" sa Eric och skrattade. Jag tog tag i hans hand och vi gick längs gatan och kollade på alla konstiga männskor.
"Eric, jag är som lyckligast när jag är med dig" sa jag och kollade in i hans ögon som glittarade och var bara så allmänt vackra att jag nästan drunknade i dem.
"Och jag är så himla lycklig när jag är med dig. Du gör mig hel älskling" sa han. Varge gång han sa något gulligt som det så kändes det som att hela jag bara blev 100 gånger kärare i honom. Även fast jag inte trodde att det gick. Vi stannade upp och kysstes. Jag kommer aldrig någonsin att bli trött på hans kyssar. De är oemotståndliga.
Jag tog hans hatt och satte den på mitt huvud. Eric skrattade bara och pussade mig på kinden.
"Här ser väl fint ut" sa Eric och pekade på en restaurang som faktiskt såg väldigt mysig ut.
"ja, ska vi äta där?" frågade jag.
"ja, det gör vi" sa han och vi gick in och satte oss vid ett bord. Servitören kom in och det gick precis likadant till som det brukar göra på restauranger. Vi satt och åt lite av vår mat och hade det roligt och skrattade eller bara så satt vi och tittade in i varandras ögon och va kära. Plötsligt kom det fram en tjej till vårt bord. Hon var kanske 14-15 eller något.
"Ursäkta, men är du Eric Saade?" frågade hon.
Erics perspektiv
Det kom fram en tjej till vårt bord.
"Ursäkte, men är du Eric Saade?" frågade hon. Fan, trodde jag skulle få vara ifred i Barcelona men aja.. hon var så trevlig och gullig så varför inte?
"yes" sa jag och log mot henne.
"Jag är ett riktigt, riktigt stort fan av dig" började hon.
"Vad kul" sa jag.
"Så skulle jag kunna få ta en bild med dig?" fortsatte hon.
"Absolut" svarade jag och hon gick och hämtade en kamera hos sina föräldrar och kom sedan tillbaka och Olivia tog en bild på oss.
"Tack så jättemycket, du anar inte så mycket detta betyder för mig" sa hon.
Oj.. tänk att det kan betyda så mycket för någon annan att träffa mig. Hon verkade riktigt trevlig så varför inte lära känna henne? Hon påminde rätt mycket Evelina. Hon som jag var och hälsade på efter att mamma dött.
"om du vill så kan du få sitta här med oss så kan vi snacka lite?" sa jag och log och kollade lite osäkert på Olivia men hon nickade bara och det såg ut att vara helt okej för henne.
"Ä-är du seriös?!" sa tjejen chockat.
"absolut, men bara om du vill förståss" sa jag och höll ut handen mot stolen bredvid mig för att hon skulle sätta sig där.
"Jo, jo klart jag vill! tack så jättemycket" sa hon och satte sig ner på stolen. Jag älskar att göra folk glada. Speciellt när man bara behöver göra så lite för att de ska bli lyckliga. Hon skakade nästan.
"vad heter du då?" frågade jag.
"Lova" sa hon.
"Lova, dethär är Olivia min flickvän" sa jag och presenterade dem för varandra. De sa hej till varandra och de verkade gilla varandra. Lova berättade att hon faktiskt var 16 år ch bodde i Uppsala och älskade tydligen mig över allt annat. haha.
Nu skakade hon och grät nästan av lycka.
"ta det lungt gumman" sa jag och böjde mig fram och kramade henne.
"åh gud" sa hon och log stort. Jag och Olivia skrattade bara och vi lärde känna Lova mer och mer. En riktigt härlig tjej.
Plötsligt sa Lova något jag blev väldigt förvånad över.
"Är det sant att Olivia är gravid?" sa hon. Eller varför jag blev förvånad vet jag inte, men det kom lixom så plötsligt. Jag och Olivia kollade på varandra och jag sa sedan:
"ja, det är hon".
Lova blev riktigt chockad och det såg ut som att hon nästan tyckte det var pinsamt. Vilka tankar hon nu hade i huvudet kunde jag nästan ana..
"jaha, oj, ehm.. grattis" sa hon osäkert.
"tack" sa Jag och Olivia och log.
"blir det en kille eller tjej?" frågade hon.
"kan du hålla en hemlighet?" frågade jag.
"klart jag kan" sa hon och jag litar verkligen på henne.
"det blir faktiskt två tvillingpojkar" viskade jag. NU blev Lova riktigt chockad. Hon kollade på oss med öppen mun men såg samtidigt jätteglad ut.
Sorry för segt kapitel! men snälla komentera! kan inte alla testa att komentera denna gången? jag blir så peppad då! snälla
It's like that with you...♥ - kapitel 44
Jag kollade upp mot våra saker på stranden och såg hur en man stod och rotade i vår väska.
"VAFAN!" skrek jag och sprang mot stranden så snabbt jag kunde. Fan att vi skulle ha simmat så långt ut. Jag såg hur mannen sprang iväg när han fick syn på mig. I handen hade han något som han tagit från väskan.
Jag sprang efter honom så fort jag kunde, och min hårda träning visade äntligen resultat. Mannen sprang in i de små gränderna i stan och jag såg nu att det var vår kamera han tagit.
"stop!" skrek jag. Alla mina och Olivias minnen tillsammans finns på den kameran. Mannen vände sig om och kollade på mig men fortsatte ändå att springa. Nu började jag bli riktigt trött och kände hur benen tog emot.
Jag märkte hur mannen också började bli trött så jag tog mina sista krafter till att försöka komma ifatt honom. Jag tänker inte ge upp. Jag är inte en sån person som ger upp lätt. Mannen hade en svart t-shirt och ett par blåa jeans och svart hår. Sen hade han en konstig tatuering på armen. Något slags tecken. Han vände sig och för att se om jag fortfarande var efter honom... och plötsligt det jag hela tiden hoppats på... Han trillade. Han snubblade på en sten och trillade framstupat och lyckades ta emot med händerna så kameran inte blev förstörd. YES!
Jag sprang fram till honom och satte ena knät på hans rygg.
"why did you do it?" sa jag argt. Han sa inget utan gnällde bara.
"answer me" fortsatte jag.
"I need money" gnällde han fram.
"okey, but don't steal things" sa jag och tog kameran från marken och tog bort mitt knä från hans rygg.
"I'm sorry, don't hurt me"
"I won't, bye" sa jag surt och gick iväg mot stranden.
Jävla dåre...
När jag kom fram till stranden satt Olivia oroligt och väntade på mig. Hon sprang fram till mig och kysste mig länge.
"Fick du tag på honom?" frågade hon.
"Japp, och denna med" sa jag och sträckte fram kameran.
"Vilken jävla typ, som går och tar saker från andras väskor"
"ja, han verkade inte ha speciellt mycket innanför pannbenet" sa jag och skrattade och det gjorde Olivia också.
Vi gick tillsammans de typ 5 metrarna till handdukarna och la oss ner och solade igen. Jag var ju såklart helt inne i min bok så jag hörde inte mycket av vad Olivia sa till mig.
*
Efter ett sista dopp gick vi längs Barcelonas gator hem till hotellet.
"Där är 'La rambla'" sa Olivia och pakade på en stor gata som gick ända ner till hamnen. Gatan var full av turister och utklädda Spanjorer och där fanns också fullt med stånd som sålde souvenirer, glass och massa annat.
"Vi kan ta en promenad där ikväll" sa jag och log. För just nu är jag så himla trött att jag bara vill hem till hotellrummet och vila.
"ja, vad kul" sa Olivia och vi fortsatte sedan gå upp till rummet.
Vi båda var så utmattade att vi la oss direkt på sängen utan att säga något. Olivia kravlade sig upp och la sig på mig med huvudet på mitt bröst och jag höll om henne. För hon är min älskling.
Olivias perspektiv
Jag kunde höra hans hjärtrytm slå jämnt och fint. Han luktade fantastiskt och han höll om mig mjukt. Med honom är jag trygg. Jag lyfte huvudet och han böjde nacken fram för att ge mig en kyss. Han smakade så gott. Precis som alltid.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag fakriskt är Eric Saades tjej, och snart mamma till hans barn. För ett halvår sedan kunde jag bara drömma om det. Men nu...nu är det verklighet.
Minuter senare somnade jag och det gjorde nog han också.
*
Jag vaknade av att Eric började röra på sig. Jag kollade upp och såg att han var vaken.
"hejsan" sa han när han såg att jag också var vaken.
"Hej" sa jag och satte min mun mot hans bröstkorg.
"ska vi dra ner på stan en stund?" frågade han.
"hur mycket är klockan?"
"20.30" sa han och satte sig upp på armbågarna.
"okej, visst, kom" sa jag och reste mig upp och tog av tröjan för att sätta på mig en ny och ren tröja.
"stop!" sa Eric närjag tagit av mig tröjan.
"vadå?" sa jag oroligt.
"Såhär är mycket bättre" sa han och flinade. Jag bara skrattade och gick fram till honom och flätade in mina fingrar i hans hår.
"Jasså?" sa jag och log sexigt.
"Mycket, mycket bättre" sa han och drog sina händer från min höft upp till mina bröst och satte sina händer på dem och jag fnissade till lite.
"you like them?" viskade jag och bet mig i underläppen.
"I love them" svarade han och kysste mig.
Jag tog av honom hans tröja och drog mina fingarar längs hans mage och kysste honom på hans bröstkorg.
"now we talking" sa jag och log. Han skrattade och kysste mig.
"kom nu älskling" sa jag och satte på mig ett pösigt vitt linne.
"okej" sa han snopet och satte på sig en svart t-shirt och tog mig i handen och gick ut till hissen. Jag gick före in i hissen och jag såg i spegeln hur han kollade på min rumpa och kände hur han plötsligt tog på den.
"Är du på sånt humör idag?" sa jag och vände mig om och vi hånglade en stund. Hans tunga smekte min och vi tog på varandra lite här och var och plötsligt öppnades hissdörrarna och där stod en gammal tant. Jag och Eric började skratta genant och gick ut skrattandes ur hissen och skrattade hela vägen genom lobbyn och ut på gatan.
KOMENTERAAAAAA!
It's like that with you...♥ - kapitel 43
Olivias perspektiv
Äntligen framme i Barcelona.
"åhh vilket fint rum! här kommer vi ha det mysigt" sa Eric.
klart vi kommer" sa jag och gav honom en snabb puss.
Eric och jag la oss ner på sängen och bara vilade och hade det skönt. Plötsligt känner jag hur Eric började smeka min mage. Jag kollade på honom och såg hur han log. Åh, jag älskar att Eric är så förväntansfull.
"jag ska lära dem allt jag kan" sa han.
"då kommer dem att bli underbara" sa jag och kysste honom mjukt.
"ska vi ta och käka något?" frågade Eric.
"visst" sa jag och släpade mig ur sängen.
Erics perspektiv
Vi bytte om till sommarkläder och gick sedan ner hand i hand till en restaurang i närheten.
"Hola" sa en servitör och gick fram till vårt bord.
"English please" sa jag och log.
"okey, what do you want?" sa han med en väldigt brytande accent.
"can we have a look at the menu?" frågade jag.
"ofcourse" sa han och gick iväg för att hämta menyer till oss. Vi tog emot dem och kollade igen dem lite.
Efter en stund kom servitören tillbaka.
"can I have this one?" frågade jag och pekade på menyn.
"yes, one tortilla" sa han och skrev upp det på en lapp.
"and for you?" fortsatte han och vände blicken mot Olivia.
"Hamburger please" sa hon och han skrev upp det på sin lilla lapp.
"okey, 15 minutes" sa han och gick iväg. Vi snackade en stund och fick tillslut vår mat.
"thank you" sa vi och tog emot maten. Det var inte sådär värst gott som jag tänkt mig men det gick i alla fall att äta.
Vi åt upp rätt snabbt för att vi ville ner till stranden så fort som möjligt. Sevitören kom och plockade bort våra tallrikar och vi betalade och gick hand i hand upp till hotellrummet igen.
"okej, ska vi dra ner till stranden nu då?" frågade jag.
"ja det gör vi" sa Olivia.
"packa lite grejer så ska jag bara ta en snabb dusch" sa jag och gick in i badrummet och tog av mig kläderna och steg in i duschen.
Jag shamponerade håret lite snabbt och tvättade mig och gick ur duschen igen och satte på mig ett par shorts och ett linne och gick sedan ut till Olivia som redan packat i både hennes och mina badkläder, handduk och allt annat nödvändigt.
*
Jag la ut min handduk bredvid Olivias och la mig ner och slog upp min bok. Såklart har jag precis innan resan köpt in "Jag är zlatan" för att ha att läsa under resan.
Olivia la sig bara och jobbade på sin solbränna. Det blev allt svettigare och svettigare och tillslut var jag tvungen att ta ett bad.
"ska vi ta ett dopp?" frågade jag Olivia.
"två sekunder" sa hon utan att röra sig.
"ett....två, så kom nu" sa jag retfullt.
"men vad dryg du är, jaja, jag kommer väl" sa hon och reste sig upp och följde mig ner till blåa, sagoliknande vattnet.
Jag sprang ut i vattnet och dök ner och kom upp på ytan några meter bort. Olivia skrattade och simmade efter mig. Jag kramade om henne och kysste henne romantiskt och pationerat.
"jag älskar dig Eric" sa hon och kollade mig rakt in i ögonen. Jag sa ingenting utan satte bara min panna mot hennes och studerade hennes underbara fina ögon. Jag bar upp henne så att hon hade ett ben på var sida om mig och vi kysstes om och om igen precis som att det inte fanns någon annan på stranden eller i vattnet.
Jag kollade upp mot våra saker på stranden och såg hur en man stod och rotade i vår väska.
"VAFAN!" skrek jag och sprang mot stranden så snabbt jag kunde. Fan att vi skulle ha simmat så långt ut. Jag såg hur mannen sprang iväg när han fick syn på mig. I handen hade han något som han tagit från väskan.
Jag sprang efter honom så fort jag kunde, och min hårda träning visade äntligen resultat. Mannen sprang in i de små gränderna i stan och jag såg nu att det var vår kamera han tagit.
"stop!" skrek jag. Alla mina och Olivias minnen tillsammans finns på den kameran. Mannen vände sig om och kollade på mig men fortsatte ändå att springa. Nu började jag bli riktigt trött och kände hur benen tog emot.
DET BLEV ETT KAPITEL ÄNDÅ! komentera nu SNÄLLA!
It's like that with you...♥ - kapitel 42
"tack så mycket" sa jag.
"ni kan få gå på planet nu" sa hon log och vi steg på flygplanet. Olivia verkade lite nervös. Okej.. nummer 35 A och B är våra platser.
"här" sa jag till Olivia och satte mig på min plats. Olivia satte sig bredvid mig och tog tag i min hand.
"jag har inte berättat detta, men jag har fobi mot att flyga" sa hon stressat.
"ta det lungt gumman, jag finns här" sa jag. Hon sa ingenting utan tog bara ett fastare tag om min hand.
Jag kände hur planet började rulla och hur Olivia nästa klämde sönder min hand. Of we go!
"vill ni ha något från vagnen?" frågade en flygvärdinna.
"vill du ha något?" frågade jag Olivia.
"mhm, en coca cola" sa hon.
"Okej, två stycken Coca Cola" sa jag. Jag tog emot drickorna och gav den ena till Olivia.
"det blir 40 kronor" sa flygvärdinnan. Jag plockade upp plånboken och tog upp pengar och gav henne dem.
"40 kronor för två stycken 33 cl läsk?!" sa jag chockat till Olivia när flygvärdinnan gått.
"jag vet, helt galet!" sa Olivia.
*
Olivia verkar ha lugnat sig lite nu med flygfobin och hon ser ut att ha rätt trevligt. Vi har tagit upp armstödet i mitten så att jag kan sitta rakt med fotstöd och sen sitter Olivia i mitt knä. mysigt.
Tiden gick och vi satt och snackade en stund. Plötsligt sa de att vi var tvugna att sätta på oss bältena så då var det bara att krångla sig ur sättet vi satt på och sätta oss vanligt igen. Jag satte på mig mina solglasögon och satte på mig säkerhetsbältet.
En liten stund senare landade vi.
Vi klev av planet och gick fram till rullbandet där väskorna snart skulle rulla fram. Det var varmt och svettigt.
Tiden gick men inga väskor kom.
"men vilken tid det tar" sa jag lite surt. Jag har inte ätit sedan frukosten och är inte på speciellt bra humör.
Den enda som skulle kunna göra mig glad nu är Olivia men hon är nästan surare eftersom att hon är gravid också. Bra start på resan...
Tillslut börjde de första väskorna rulla ut på bandet och jag hörde många som sa saker som "äntligen", "såja" eller "det var på tiden".
"Där är din" sa Olivia och pekade på en svart väska som precis som hon sa var min. Jag sträckte mig efter den och bar ner den från bandet. Några minuter senare kom äntligen Olivias väska också. Vi började gå mot utgången men en liten pojke och en liten flicka stoppade oss.
"är du Eric Saade?" frågade pojken.
"japp" sa jag och log.
"kan jag få en aoutograf?" frågade han och sträckte fram ett papper och en penna.
"visst" sa jag och skrev 'Eric Saade' och ett hjärta lite slarvigt.
"jag också!" sa flickan.
"självklart" sa jag och skrev min aoutograf på hennes papper också. De båda kramade mig och gick sedan tillbaka till deras föräldrar som vinkade och log tacksamt till mig. Jag log tillbaka och tog sedan Olivias hand och fortsatte sedan mot utgången. När vi kom ut utomhus blev det svettigt. Vi tog en taxi till vårt hotell och ställde in väskorna.
"åhh vilket fint rum! här kommer vi ha det mysigt" sa jag.
"klart vi kommer" sa Olivia och gav mig en snabb puss.
Jag la mig ner på rygg i sängen och pustade ut. Olivia la sig bredvid mig. Så skönt att få vila lite.
Jag kollade på Olivia och såg magen som putade ut. Jag kan fortfarande inte förstå att där inne ligger mina barn. Mitt kött och blod. MINA söner. Jag tog upp hennes tröja lite och smekte magen. Hon kollade konstigt ner på mig.
Olivias perspektiv
Äntligen framme i Barcelona.
"åhh vilket fint rum! här kommer vi ha det mysigt" sa Eric.
klart vi kommer" sa jag och gav honom en snabb puss.
Eric och jag la oss ner på sängen och bara vilade och hade det skönt. Plötsligt känner jag hur Eric började smeka min mage. Jag kollade på honom och såg hur han log. Åh, jag älskar att Eric är så förväntansfull.
"jag ska lära dem allt jag kan" sa han.
"då kommer dem att bli underbara" sa jag och kysste honom mjukt.
"ska vi ta och käka något?" frågade Eric.
"visst" sa jag och släpade mig ur sängen.
KOMENTERA! ni har blivit lite sämre på det :( jag får en kick varje gång ni komenterar! och då blir det bättre kapitel! kram LOVE U
It's like that with you...♥ - kapitel 41
Vi åt upp maten och började sedan packa våra resväskor. Jag har redan ringt skivbolaget och pappa och berättat att vi åker imorgon.
"vad behöver man ha med sig?" frågade Olivia.
"typ badkläder, shorts, underkläder, linne och kanske någon tjocktröja" sa jag.
"okej, tackar" sa hon och plockade ut lite allt möjligt från garderoben och la ner fint i hennes resväska.
Det är skönt att vi hinner åka på semester nu innan tvillingarna föds.
Hmm.. vad ska jag packa ner då?
Jag hatar att packa inför resor för jag glömmer alltid något och sen vill jag också att allt ska vara parfekt.
Jag gick fram till garderoben och plockade fram lite allt möjligt och la ner i väskan.
"tror du detta räcker?" frågade jag.
"men tandborste och sånt då?" sa Olivia.
"just det" sa jag och gick ut till badrumet och plockade i lite allt möjligt. Parfym, deodorant, rakhyvel och raklödder, tandborste och lite annat också. Plötsligt ser jag hur Olivia kommer insmygandes i badrummet.
"tja" sa jag.
"hejsan" sa hon och tog tag runt mina höfter och vände mig om.
"Barcelona" sa jag bara.
"jag veeet, gud vad kul det kommer bli" sa hon.
"riktigt roligt" sa jag och kysste henne.
"vet du vad?" sa hon.
"näe, vadå? sa jag intressérat.
"dina kyssar är de bästa som finns. Man vill bara ha mer hela tiden".
"Då ska du få mer" sa jag lite kaxigt.
"jatack" sa hon och fnissade och jag kysste henne om och om igen.
Tänk bara vad mycket mys det kommer bli i Barcelona när det bara är hon och jag tillsammans. Fast det är det ju i och för sig nu också. Men soligt, varmt, mysigt .. ja det kan nog inte bli bättre.
*
Det var äntligen dags att gå och lägga sig. Klockan är faktiskt bara 20.25 men eftersom att vi ska upp klockan 04.20 imorgonbitti för att ta flyget så måste vi gå och lägga oss tidigt för att orka.
Jag öppnade fönstret för att få lite frisk lugt. Utomhus var det kallt. Kanske 12 grader eller något. Jag kröp ner under täcket och la mig tätt intill Olivia. Hon satte sin arm runt min midja och kramade om mig hårdare. Nu har vi det bra.
Jag kände en vindpust svepa förbi oss så jag kröp ihop lite till. Vi hade ansiktena mot varandra.
"du är jättesöt" sa Olivia. Jag log.
"du är jättevacker" sa jag.
"jag är så glad att jag har dig" sa hon.
"och jag är glad att jag har dig" sa jag. Vi låg redan så nära varandra att om vi båda bara putade med läpparna så nuddade dem varandra. Och det var precis det vi gjorde.
"Du smakar så gott" sa jag. Hon skrattade lite smått.
"sov nu älskling, vi måste vara pigga tills imorgon" sa hon och kysste mig ordentligt denna gången.
"godnatt, jag älskar dig" sa jag.
"jag älskar dig mer än vad det går att beskriva" sa hon.
"godnatt"
"natti"
*
-04-20- Dags att gå upp..
Hela rummet var svinkallt eftersom att vi aldrig gick upp och stängde fönstret igårkväll.
"Gumman, vakna" sa jag och ruskade på henne lite lätt.
Hon satte kudden över huvudet och gnällde lite.
"Annars missar vi planet" fortsatte jag.
"okej då" sa hon och satte sig upp.
"hello sunshine" sa jag lite retande och satte min hand bakom hennes nacke och kysste henne. Hon fnissade lite och tog av sig täcket och reste sig upp och plockade fram lite kläder. Nu är det ju inte pinsamt längre att byta om tillsammans eller så så jag tog av mig min tröja utan att tänka på att Olivia var där inne och satte på mig en "abercrombie and fitch"-t-shirt och satte sedan på mig ett par mörkblåa Levis-jeans.
Jag vände mig om för att se vad Olivia hade satt på sig. Än så länge hade hon bara hunit sätta på sig byxorna. Hade hon slutat nu hade jag inte haft något emot det. hehe..
Hon satte på sig en tröja med den amerikanska flaggan på och vi gick båda sedan ut till badrummet och fixade oss. Jag kletade in lite vax i håret. Det är inte så viktigt hur det ser ut när man ändå bara ska åka flygplan.
Olivia borstade igenom sitt hår lite snabbt och satte upp det snabbt i en hästsvans och drog några drag med sin mascara och gick sedan och gjorde frukost.
"Jag gör lite åt dig också gubben!" ropade hon från köket.
"tack så mycket!" ropade jag tillbaka.
*
"era pass" sa flygvärdinnan.
Jag plockade upp våra pass och gav dem till henne.
"tack" sa hon och studerade dem länge.
"är du Eric Saade artisten?" frågade hon sedan.
"ja, senast jag checkade" sa jag och skrattade lite.
"Du är riktigt duktig" sa hon och gav tillbaka våra pass till oss.
"tack så mycket" sa jag.
"ni kan få gå på planet nu" sa hon log och vi steg på flygplanet. Olivia verkade lite nervös. Okej.. nummer 35 A och B är våra platser.
"här" sa jag till Olivia och satte mig på min plats. Olivia satte sig bredvid mig och tog tag i min hand.
"jag har inte berättat detta, men jag har fobi mot att flyga" sa hon stressat.
"ta det lungt gumman, jag finns här" sa jag. Hon sa ingenting utan tog bara ett fastare tag om min hand.
Jag kände hur planet började rulla och hur Olivia nästa klämde sönder min hand. Of we go!
KOMENTERA! ska något hända i Barcelona? kraaaaaaaam
It's like that with you...♥ - kapitel 40
Hon kollade allvarligt på oss.
"Sätt dig ner" sa hon. Jag satte mig ner på den lilla stolen och tog tag i Olivias hand.
"vad är det?" sa Olivia lika oroligt som jag.
"jag är rädd att det blir ändringar i planerna" sa hon.
"vad menar du? är barnet missbildat?!" sa jag upphetsat.
"nej, oroa dig inte om det" sa hon.
"men vad är det då?"
"jag ska få be att tala om att det inte blir ett barn utan två. Ni ska få tvillingar" sa hon och jag vet inte vad jag kände. Hopp, tomhet, glädje och förvåning samtidigt.
"va, nä? ni sa ju att det skulle bli en pojke och.. va?!" sa jag okontrollerat.
"Eric fattar du?! vi ska få tvillingar!" sa Olivia jätteglatt och tårarna rann ner för hennes kinder av glädje.
"nä, jag kan inte fatta det" sa jag och böjde mig ner och kysste henne länge på läpparna.
"det blir faktiskt två pojkar" sa sjuksköterskan och när jag hörde det blev jag så glad att jag trodde att jag skulle spricka. Tårarna började tränga fram under mina ögonlock och tillslut gick det inte att hålla inne dem. De rann och rann av lycka.
"Men jag förstår inte. Har ni inte kunnat se det på de andra ultraljuden?" frågade jag.
"Men det är så att Olivia inte har kommit på ultraljuden så vi har inte haft någon chans" sa sjuksköterskan.
"varför har du inte det gumman?" frågade jag Olivia.
"jag har varit för ledsen" sa hon tyst.
"men älskling" sa jag och kysste henne.
"men nu har vi det bra" sa hon och log.
"vi har det bäst".
*
Vi kom hem och lagade lite lunch tillsammans. Då blir det alltid godast.
Jag ställde mig och började blanda ihop smeten till en ugnspankaka och Olivia ställde sig bakom mig och satte armarna runt min mage och pussade mig på ryggen och la sedan kinden mot den och vilade huvudet där en stund.
"Eric" sa hon.
"mm" sa jag.
"hur kan du vara så parfekt?"
"har du testat att kolla dig själv i spegeln någon gång? där hittar du något parfekt" sa jag och vände mig om mot henne och hon flätade in sina fingrar i mitt hår och jag satte mina händer på hennes höfter.
Jag böjde mig bram lite och kysste henne lite smått med små mellanrum. Sådär så nästan bara läppspetsarna nuddades. Varje gång vi kysstes var det som om allt runt omkring oss stannade och det bara fanns Olivia och jag i hela världen. Hon är pafekt för mig. Hon är den jag letat efter i hela mitt liv. Pusselbiten som saknades. Inte konstigt att jag mådde så dåligt när vi var ifrån varandra för då saknades det ju lixom en bit av mig.
Vi stod där och myste och plötsligt ringde Olivias mobil.
"Olivia" svarade hon. Jag fortsatte laga mat och hörde bara henne säga saker som "aa", "just det", "tack", "mm" och sedan sa hon hejdå och la på.
"Eric!" ropade hon upphetsat samtidigt som hon log jättestort.
"Vår resa! Till Barcelona! Den har vi glömt bort!" sa hon.
"oj, justja, när är det?" frågade jag virrigt.
"Imrogon!" sa hon glatt.
"va?! imorgon! vad roligt!" sa jag och kysste henne.
"du och jag, tillsammans i Barcelona..underbart" sa hon.
"det spelar ingen roll om vi är i Barcelona eller inte. Varje stund med dig är underbar" svarade jag.
"åhh, du är så gullig" sa hon och jag lyfte upp henne så hon hade ett ben på var sida och denna gången var det hon som tog insiativet och kysste mig. Våra tungor smekte varandra och hon smakade mint. Visst blev det lite klumpigt eftersom att hennes mage faktiskt har börjat växa lite nu. Jag längtar så tills att de små älsklingarna kommer ut. Vi kysstes om och om igen och ingen av oss ville sluta.
*
Vi åt upp maten och började sedan packa våra resväskor. Jag har redan ringt skivbolaget och pappa och berättat att vi åker imorgon.
"vad behöver man ha med sig?" frågade Olivia.
"typ badkläder, shorts, underkläder, linne och kanske någon tjocktröja" sa jag.
"okej, tackar" sa hon och plockade ut lite allt möjligt från garderoben och la ner fint i hennes resväska.
Wadduuup? :D hehe vad tyckte ni? KOMENTERA! jag har också bytat storlek på texten (tryck på f5 några gånger om ni inte kan se det) KRAM
It's like that with you...♥ - kapitel 39
"gylfen!" sa jag för att påminna honom om att dra upp den.
"åh, just det" sa han och drog upp den.
"så, helt normalt nu" sa jag och öppnade dörren och gick ut i köket med Eric tätt bakom mig.
"hejsan, vad trevligt att ni är tillsammans igen" sa pappa när han såg oss.
"hehe, ja" sa jag och tog tag i Erics hand. Så mjuk och varm.
"vad gulligt" sa mamma och satte in ett mjölkpaket i kylen.
"flytten" viskade Eric i mitt öra.
"oh, just det. Pappa kan vi få lite hjälp av dig?" frågade jag.
"ja, vadå?" sa han.
"jo, vi har fått hot-brev hem att de ska ta Eric igen" började jag.
"men vilka typer" sa han upprört.
"ja, men kan man inte typ flytta hemligt? så att inte de vet vart vi bor" fortsatte jag. Jag hörde själv hur
amatörigt det lät.
"jo, det skulle nog funka" sa han.
*
Några timmar senare satt vi inne på polishuset. Klockan var nu 22.32 och vi var alla riktigt trötta och räknade med att inte få komma hem förens om minst 2 timmar.
Tiden gick och tillslut efter en lång stund fick vi äntligen hjälp. En polisman kom fram till oss och skakade först pappas hand.
"Ola" sa han.
"Stefan" sa polisen. Sedan hälsade han på mig och Eric och vi följde med honom in i ett rum.
"vad kan jag hjälpa er med?" frågade Stefan.
Vi förklarade hela berättelsen i detalj för honom och efteråt var Stefan rätt upprörd.
"Att det finns sånna männsikor är bara sjukt" sa han.
"aa, jag vet" sa jag och Eric nickade bara.
"Men skulle det funka att flytta hemligt? Jag menar när Eric liksom är känd och så" sa pappa.
"jo, det skulle nog funka men jag är inte hunda procent säker eftersom att de kanske förföljer er och hittar er ändå" sa Stefan.
Jag och Eric började genast tveka och jag tog tag i hans hand och viskade:
"om det händer något i framtiden ska du veta att du är det bästa som hänt mig".
"Och du är med stora marginaler det bästa som hänt mig" sa han och kysste mig på munnen.
"så vad säger ni?" sa Stefan.
Jag kollade på Eric och han nickade.
"Vi gör det" sa jag.
Jag tänker nog mest på att barnet ska få ett tryggt hem att bo i. Samtidigt kände jag hur den började sparka lite smått. Jag tog tag i Erics hand och satte den på min mage och bebisen började sparka igen.
Eric ryckte till och log. Han höll kvar sin hand på min mage resten av mötet. Han verkar gilla tanken att bli pappa.
"Okej, men jag kan nog fixa något till er, oroa er inte" sa Stefan och reste sig upp från stolen.
"tack så mycket" sa Eric och vi alla 3 reste oss upp för att skaka hans hand.
Eric körde pappa hem och sedan fortsatte vi till lägenheten.
Jag steg in och la mig i sängen och så trött som jag var somnade jag på bara några sekunder.
Erics perspektiv
Jag kom in i lägenheten lite efter Olivia för att jag skulle parkera bilden och så.
Jag låste dörren och tog av mig mina skor och min jacka.
"Gumman!" ropade jag men fick inget svar.
Jag kollade lite överallt och hittade henne sovandes i sängen.
"gull" sa jag tyst och kysste henne på pannan och la mig bredvid henne och lyckades somna jag med.
Nästa morgon
Jag vaknade av att Olivia kom in med frukost på sängen åt mig.
"Tack så mycket älskling" sa jag och hon böjde sig ner och kysste mig och satte sig sedan bredvid mig och små-åt lite utav min mat.
"Idag ska jag på ultraljud, kan du följa med?" frågade hon.
"Absolut, när då?"
"om 1 timme" sa hon.
"okej, ska vi göra oss i ordning då?" sa jag och satte undan brickan.
"japp, fast först morgonmys" sa hon och slängde sig över mig och jag skrattade.
"jasså, på det viset" sa jag och kysste henne om och om igen.
*
Jag plockade upp en skvallertidning från bordet i väntrummet och bläddrade lite försiktigt i den.
Plötsligt kom det fram en bild på mig med rubriken "Eric Saade struntar i flickvännen"
'Vad fan är dethär för skit?!' var det första jag fick upp i huvudet.
Jag läste igenom artickeln och inget av det var sant..jäkla skvallertidningar.
"Olivia Hermansson" ropade en sjuksköterska. Jag la ner tidningen och vi reste oss upp och gick fram och skakade hennes hand och följde sedan med henne in i ett rum. Det var samma rum som förra gången.
Allt gick till precis likadant som förra gången.
Jag såg plötsligt hur sjuksköterskans ansiktsuttryck plötsligt ändrades till förvåning.
"vadå?!" sa jag oroligt.
Hon kollade allvarligt på oss.
"Sätt dig ner" sa hon. Jag satte mig ner på den lilla stolen och tog tag i Olivias hand.
"vad är det?" sa Olivia lika oroligt som jag.
"jag är rädd att det blir ändringar i planerna" sa hon.
"vad menar du? är barnet missbildat?!" sa jag upphetsat.
"nej, oroa dig inte om det" sa hon.
"men vad är det då?"
"jag ska få be att tala om att det inte blir ett barn utan två. Ni ska få tvillingar" sa hon och jag vet inte vad jag kände. Hopp, tomhet, glädje och förvåning samtidigt.
Komentera! vad tycker ni? Försök att få minst 15 komentarer denna gången :) tack! puss och kram
URSÄKTA SÅ HEMSKT MYCKET!
HEJHEJ!
JAG MÅSTE TYVÄÄÄÄÄRRR SÄGA ATT JAG INTE KOMMER KUNNA GÖRA NÅGOT KAPITEL DENNA HELGEN. DET ÄR NU MAN SKULLE BEHÖVA EN TILL FÖRFATTARE :/ HA DET BÄST ! KRAM
It's like that with you...♥ - kapitel 38
Nästa morgon
Jag packade ner min tandborste och gjorde mig i ordning för att äntligen få åka hem till Olivia. Att äntligen få kyssa henne.
Jag sa Hejdå till alla syskon och till pappa och tog sedan en taxi till tågstationen. Det är skönt att äntligen få släppa all stress bakom sig.
*
Timmarna på tåget gick och äntligen var jag hemma i Stockholm. När jag klev av tåget var Olivia det första jag såg. Hon hade kommit för att hämta upp mig. Hur gulligt är inte det? När hon fick syn på mig sprang hon fram till mig och gav mig en lång och mysig kyss.
"100 gånger bättre än Danny" sa hon.
"haha, jag har saknat dig".
Vi kysstes om och om igen innan vi kom på att vi faktiskt stod på en tågstation med massa folk som stod runt omkring och stirrade på oss.
"kom nu innan vi gör något dumt" sa jag och tog henne i handen och vi gick hemmåt.
Vi pratade om allt möjligt. Tänk att jag har klarat mig utan henne så himla länge. Det är galet. Det är precis som vi har glömt allt som hänt.
Vi kom fram till porten och vi gick upp och Olivia låste upp dörren. Nu ska allt tas igen. Allt vi missat.
Jag tog av mig jackan och skorna och la mig i soffan och Olivia satte sig på min mage och började kyssa mig vilt.
"Gud vad jag har saknat dethär" sa hon.
"Jag med" sa jag och kysste henne igen. Vi tänkte precis börja med det vi saknat mest av allt (jag tror ni vet vad jag menar) då det knackade på dörren.
"fan" sa jag surt och gick upp ur soffan och öppnade dörren med det var ingen där. Istället låg där en lapp. Jag tog upp den och läste.
"Klockan tickar.. varning nummer 2. Ert val..".
Va? vad är dethär?
"Vad är det för något?" frågade Olivia precis som att hon hade läst mina tankar.
"Något slags brev" sa jag och gick till soffan och satte mig på kanten.
"jag får se" sa hon och tog det ur min hand. Jag såg hur hennes ögon började glänsa och hur tårarna trängde sig fram.
"Älskling berätta! vad är dethär?" frågade jag oroligt. Hon gick upp ur soffan och hämtade något. Det var en annan lapp. Jag läste den. "Vi kommer få tag i honom. Vänta bara. Eric är snart vår igen." stod det.
Jag blev genast väldigt stressad.
"ehm.. vad ska vi göra? jag vill stanna här med dig" sa jag.
"Vi ska se till tillsammans att de aldrig kommer få tag på dig igen. Du är min för alltid älskling" sa hon och gav mig en kyss.
"kan man inte typ flytta hemligt?" sa jag. Jag har ingen koll när det gäller sånt. Musik är min avdelning.
"jag vet inte. Kanske. Vi kan ju fråga min pappa, han har koll på sånt" sa Olivia.
*
En liten stund senare var vi hemma hos Olivia. Tyvärr var inte Ola hemma för tillfället så vi gick in på Olivias rum. Det har jag saknat så mycket. Olivia slängde sig genast ner i sängen.
"Kooom" gnällde hon. Jag gick och låste dörren och gick sedan mot henne.
"du är snygg" sa jag och satte ett knä på varje sida om henne och händerna på vars en sida om hennes huvud och kysste henne mjukt.
"du är snyggare" sa hon och kysste mig en gång till. Jag tog långsamt av henne tröjan och vi kysstes lite till. Min tröja åkte också av tillslut och sedan byxorna och ja.. sedan underkläderna. Dethär har jag nog längtat efter hur länge som helst.
Olivias perspektiV
Vi kysstes pationerat om och om igen. Things happened och det var helt underbart. Varje gång han stönade rös det till i hela min kropp. Jag njöt av att Eric var här. Jag njöt av att han var min igen. Att han förlåtit mig och att han bara är så.. UNDERBAR. Han kysste mig längs halsen och det var så skönt. Jag fick bita mig i läppen för att inte få fram världens stön. Jag är nog den lyckligaste i världen som har Eric som pojkvän. SERIÖST! jag har ERIC KHALED SAADE som pojkvän! crazy..
"Eric, du är magisk" fick jag fram. Han sa ingenting utan kysste mig bara om och om igen.
Mitt i allt hörde jag hur mamma, pappa och Rasse kom hem.
"Shit!" sa jag och Eric slutade kyssa mig.
"vadå?" sa han förvånat.
"de är hemma nu" sa jag och satte på mig mina kläder.
"aha" sa Eric och tog på sig sina kallsonger och satte sedan på sig sina byxor och sin tröja.
Jag drog min hand genom mitt hår så att det inte skulle se så rufsigt ut och Eric satte på sig sina älskade solglasögon.
"gylfen!" sa jag för att påminna honom om att dra upp den.
"åh, just det" sa han och drog upp den.
"så, helt normalt nu" sa jag och öppnade dörren och gick ut i köket med Eric tätt bakom mig.
"hejsan, vad trevligt att ni är tillsammans igen" sa pappa när han såg oss.
"hehe, ja" sa jag och tog tag i Erics hand. Så mjuk och varm.
"vad gulligt" sa mamma och satte in ett mjölkpaket i kylen.
"flytten" viskade Eric i mitt öra.
"oh, just det. Pappa kan vi få lite hjälp av dig?" frågade jag.
Komentera vad ni tycker! vad ska hända nu när de blivit sams igen? ;) kraaaamar
It's like that with you...♥ - kapitel 37
Det är söndag och det har gått tre veckor sedan Eric lämnade och han har fortfarande inte hört av sig. Jag vet att han skriver nya låtar och jobbar som vanligt igen. Han verkar nästan ha glömt bort lägenheten och mig. Som att jag inte finns längre för honom. Jag skadade verkligen honom inombords. Det måste ha gjort riktigt ont. Jag kan fortfarande se mig honom framför mig när han stod i dörröppningen med tårarna rinande ner för kinderna. Han såg förkrossad ut. Sådär riktigt besviken och ledsen när allt hopp är slut och man inte kan tro sina ögon.
Jag känner mig smutsig och äcklig som person.
Jag pallar seriöst inte mera! Jag måste förklara för Eric och få honom tillbaka. Det har varit de 3 värsta veckorna i mitt liv. De har till och med varit värre än veckorna när han var kidnappad. Att inse att man gjort ett misstag mot någon man älskar gör ont. Men att sen inte bli förlåten för vad man gjort..det gör 100 gånger ondare.
Jag skickade ett sms till Eric.
"Seriöst Eric. Jag måste prata med dig. Jag behöver dig. Jag saknar dig. Jag klarar inte mer! FÖRLÅT" skrev jag.
Bara några minuter senare ringer mobilen. Det är Eric.
"He-ej" sa jag osäkert.
"Hej..det är Eric" sa han lungt.
"du förlåt" sa jag. "Det var inte meningen. Jag behöver dig. Jag klarar inte mera jag måste.." fortsatte jag men han avbröt mig mitt i meningen.
"Jag behöver dig också. Jag saknar dig och älskar dig och det vet du" sa han. Sa han verkligen det? eller inbillade jag mig?
"va? på riktigt?" sa jag chockat.
"ja, det är väl klart. Kommer du ihåg vad vi sa? Du och jag för alltid. Vad som än händer" sa han. Jag kunde verkligen inte tro vad jag hörde.
"Så du är inte arg på mig längre?" sa jag.
"jo det är jag..." sa han. Jag sa ingenting. "Eller inte arg.. jag är besviken" fortsatte han.
Besviken.. Det är nästan värre än att vara arg. Att någon är besviken på en vill man aldrig höra.
"jag förstår dig. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag bara drogs med. Jag tänkte inte" sa jag.
"mm" sa han bara.
"men förlåter du mig?" frågade jag osäkert. Det blev tyst en stund sedan sa han:
"Ja, jag förlåter dig. Bara om du lovar att något sånt aldrig händer igen".
"Jag lovar" sa jag.
"bra. Då kommer jag hem imorgon. Jag saknar dig så mycket" sa han. Åh gud! Detta var nog den bästa känslan jag någonsin känt. Bättre än när jag fick komma upp på scen, bättre än min och Erics första kyss, bättre än allt!
"tack så mycket Eric. Jag älskar dig oerhört mycket!" sa jag.
"Jag älskar dig massor" sa han. Vi snackade lite till och sedan la vi på. Från att ha varit den värsta dagen på länge till att bli den bästa dagen i mitt liv på bara 1 timme ungefär är rätt coolt.
*
Erics perspektiv
Äntligen är allt uträtt. Jag kan inte vänta på att få komma hem och känna Olivias läppar mot mina.
Jag gick in i mitt rum och packade ihop mina saker i min resväska och gick ut i köket där pappa stod och lagade lunch.
"Hej" sa han när han fick syn på mig.
"du, jag åker hem till Olivia imorgon. Vi har rätt ut allt" sa jag.
"Okej, så bra att allt ordnade sig" sa han.
"Ni får komma och hälsa på oss i lägenheten snart" sa jag.
"ja, vad kul, det är klart vi ska". När jag gick ut ur köket ropade pappa:
"du förresten!"
"ehm..aa?" svarade jag.
"Vill du ha ägg till pyttipannan?" sa han.
"haha, jatack" sa jag skrattandes.
Jag gick in på mitt rum och plockade upp min laptop. Jag surfade lite och plötsligt ser jag hur dörren öppnas långsamt.
"Eric" hörde jag någon säga med en gullig liten röst. Jag lyfte upp huvudet lite för att se vem det var. Det var min lillebror.
"Ja gubben" sa jag.
"vill du kolla på film med oss?" sa han oskyldigt.
"Kan jag väl. Vilken ska vi se?" sa jag och la ifrån mig datorn och tog tag i hans hand.
"Toy story 3" sa han.
"okej" sa jag och följde med honom upp för trappan och in till TV:rummet. Jag satte mig i mitten av mina syskon med två på ena sidan och ett på andra.
"jag åker hem till Stockholm imorgon, bara så ni vet" sa jag.
"neeeee" sa dem i mun på varandra. "varför deet?".
"Jag måste ju hem till Olivia" sa jag. Visst blev de lite ledsna men samtidigt var jag stolt över dem att de förstod.
Vi började kolla på filmen och hela tiden skrattade de eller så kom det en komentar som "Han är jag!" eller "kom igen då!". Jag måste faktiskt erkänna att den var rätt bra.
tiden gick och mitt i filmen ropade pappa att det var mat. Vi pausade och gick ner och åt och sedan satte vi igång filmen igen.
*
Nästa morgon
Jag packade ner min tandborste och gjorde mig i ordning för att äntligen få åka hem till Olivia. Att äntligen få kyssa henne.
Jag sa Hejdå till alla syskon och till pappa och tog sedan en taxi till tågstationen. Det är skönt att äntligen få släppa all stress bakom sig.
*
Timmarna på tåget gick och äntligen var jag hemma i Stockholm. När jag klev av tåget var Olivia det första jag såg. Hon hade kommit för att hämta upp mig. Hur gulligt är inte det? När hon fick syn på mig sprang hon fram till mig och gav mig en lång och mysig kyss.
"100 gånger bättre än Danny" sa hon.
"haha, jag har saknat dig".
Vad tycker ni? Komentera! ni klarade inte 15 komentarer :( but i still love yooou ! krraaam
It's like that with you...♥ - kapitel 36
Erics perspektiv
Är det jag som är löjlig?! Vem fan var det som låg och hångla med min poolare i MIN soffa?! Inte fan var det jag!
Jag såg tåget komma så jag gjorde mig i ordning. Jag struntade att titta bak för att se om Olivia stod där. Jag bryr mig inte. Såhär arg brukar jag inte bli. Men när man ljuger och är otrogen mot mig sedan påstår att jag är löjlig så går det över gränsen.
Jag gick in i tåget och satte mig på min plats. Jag kollade ut genom fönstret och såg Olivia stå där med tårarna rinnande ner för kinderna. Dörrarna till tåget stängdes och det började rulla långsamt och jag såg hur hon försvann långsamt ur min syn. Jag skiter i henne. Hon kan väl vara med sin Danny om hon vill.
Jag kände hur mobilen vibrerade. Ett sms från Danny.
"Förlåt så jävla mycket mannen. Vet inte vad jag ska säga. Bara att jag är så sjukt ledsen och vill att ni ska bli sams igen. Kom igen, snälla. Jag ville inte sabba allt" stod det. Just nu behöver jag samla mig. Jag struntade i att svara på meddelandet och la ner mobilen i fickan istället.
Jag la mig ner och somnade en stund. Jag behöver lite vila.
Olivias perspektiv
Så fel allt blev. Mitt liv är förstört.
Jag tog sats och sprang. Jag sprang mot tågrälsen och jag såg tåget komma. Jag vill inte leva mer.
Men jag kom aldrig fram. När jag bara var centimeter från kanten känner jag hur någon tar tag i min arm och stoppar mig. Det var Danny som sprungit ifatt mig.
"Vad fan gör du?!" sa han upphetsat.
Jag tryckte mitt ansikte intill hans bröst och grät.
"Jag vill inte leva mer!" hulkade jag.
"jo, han kommer bli din en dag igen. Han älskar dig fortfarande. Det vet jag." sa han.
"Hur vet du det?" sa jag.
"varför tror du annars att han skulle ha stannat och lyssnat på din förklaring? jo för att han vill hitta en vettig förklaring för att komma tillbaks till dig. Han är bara upprörd nu.".
Jag funderade på det. Det kanske var så.
"kom nu så går vi hem" sa Danny. Jag följde med honom och när jag kom fram till min trappuppgång sa jag hejdå till Danny och han gick hem till sig. Jag satte mig i soffan och satte på datorn. Inget blev speciellt mycket bättre när det första jag såg var bilden på mig och Eric som jag hade som bakgrund. När jag såg hur lyckliga vi var så kände jag hur tårarna trängde sig fram och långsamt rann ner för mina redan våta kinder.
Jag ångrar allt så mycket. Hade det inte varit för den kyssen hade jag legat i Erics knä just nu och fått känna hans mjuka läppar mot mina då och då. Vi hade varit så lyckliga och det var ju meningen att jag skulle somna i hans famn och bara känna doften av honom samtidigt som han masserade min hårbotten.
Som jag saknade den tiden.
Jag gick in på Twitter och såg att Eric hade twittrat.
"So much happening in my life. I'm sorry guys. My heart is broke at the moment. I miss the old times but I still love you.."
Jag fick sånna skuldkänslor."I miss the old times but I still love you.." var det till mig?. 'snälla tänk på vad du gör nästa gång Olivia' tänkte jag för mig själv.
Erics perspektiv
Jag saknar hennes kyssar. Jag saknar hennes kramar. Jag saknar henne.
När jag tänker på det så vet jag hur det känns. Man bara dras med och plötsligt händer det.
Jag vet inte riktigt om jag ska förlåta henne eller inte.
Telefonen ringde. På skärmen stod det 'Olivia' och en gullig bild på henne kom upp. Jag orkar inte prata med henne just nu så jag klickade på "upptaget" knappen och la ner mobilen i fickan igen.
*
"Nästa station Helsingborg C" sa en man i högtalarna. Jag gjorde mig i ordning och ställde mig vid dörrarna. Tåget stannade och jag klev av. Jag viftade med handen för att få en taxi att stanna. Efter en stund stannade äntligen en taxi och jag hoppade in och kördes hem.
Jag tog några steg fram och knackade på den gulliga lilla dörren. Det var min lillasyster som öppnade.
"Heeeej, ska inte du vara i säng nu?" sa jag och satte mig på huk och höll ut armarna i väntan på en kram.
"hej Eriiiiic! näääää, jag vill inte." sa hon och slängde sig i armarna på mig.
"haha, Mår du bra då?" frågade jag.
"japp, men varför säger alla på min skola att du är död?" frågade hon.
"för att jag blev kidnappad. Så alla trodde det".
"va!? kidnappad! wooow!" sa hon. Hon tyckte nog det var mer coolt än hemskt.
Jag skrattade och tog av mig jackan och steg in.
"vem var det?" hörde jag pappas röst från vardagsrummet.
"Hejsan" sa jag och klev in i rummet.
"Eric! min son, hur är det?" frågade han och klev upp ur soffan och gav mig en kram.
"sådär, Olivia var otrogen mot mig så jag stack hit" sa jag.
"jasså, vilken idiot, med vem?" frågade han. Idiot är faktiskt nästan vad man kan kalla henne.
"Danny" sa jag tyst.
"Danny?! jag trodde han var en snäll kille"
"jo, jag vet inte.." sa jag
"Hur länge hade du tänkt stanna?" frågade pappa.
"kanske en vecka eller så. Kanske längre" sa jag.
"Okej, vad trevligt" sa han.
Det var längesedan jag träffande några av mina ompisar här i Helsingborg så varför inte ta sig tid och göra det nu? Då kan jag samtidigt koppla av och glömma allt som hänt idag. Även om klockan är 23.00 så gör det ingenting. Ingen av mina poolare brukar klaga på ett natthäng.
Jag messade Victor.
"Brushan, jag är i Hbg nu! häng eller?"
Jag fick svar rät snabbt.
"Mannen! längesedan du hörde av dig! klart, vill du komma hit eller? David är här"
"Sure, kommer nu" svarade jag och inom 20 minuter var jag utanför Victors hus. Jag knackade på och Victors mamma Angelica öppnade.
"Hejsan Eric!" sa hon och gav mig en lång men hård kram. Hon är en sån positiv och rolig mamma.
"Hejsan" sa jag.
"Vad längesedan man såg dig, jag hoppas att allt är bra, Victor är uppe på sitt rum" sa hon.
"okej, ha det bra" sa jag och gick upp för trappan och in på Victors rum.
"Tjena manneeeeeen" sa han och vi gjorde en killhälsning och sedan samma sak med David.
Jag förklarade allt som hade hänt från början. Hela historian sedan jag träffade Olivia.
Olivias perspektiv 3 veckor senare
Jag vaknade vid 12 tiden ungefär. Inte alls på humör. Eric svarar inte när jag ringer och inte på mina sms.
Livet är skit. Fan att Danny skulle stoppa mig från att hoppa framför tåget. Då hade jag inte behöft leva på denna jävla planeten. Ett liv utan Eric är liksom ett liv utan mening. Han gjorde mig glad och han gjorde mig stolt. Jag var så stolt över honom.
*
Det är söndag och det har gått tre veckor sedan Eric lämnade och han har fortfarande inte hört av sig. Jag vet att han skriver nya låtar och jobbar som vanligt igen. Han verkar nästan ha glömt bort lägenheten och mig. Som att jag inte finns längre för honom. Jag skadade verkligen honom inombords. Det måste ha gjort riktigt ont. Jag kan fortfarande se mig honom framför mig när han stod i dörröppningen med tårarna rinande ner för kinderna. Han såg förkrossad ut. Sådär riktigt besviken och ledsen när allt hopp är slut.
Jag känner mig smutsig och äcklig.
Komentera snälla!! 15 komentarer från OLIKA personer (jag ser vilka som är samma person) och de kommer ett till kapitel ikväll. kram <3
It's like that with you...♥ - kapitel 35
"okej" sa jag och la mig i soffan. Olivia kom skrattandes och satte sig på min mage.
"Du e cool" sa Olivia.
"jasså, tackar" sa jag.
"Söt med" sa hon.
"Du är inte så dum du heller" sa jag och vi närmade oss varandra. Det hände igen. Våra läppar möttes lika länge som förra gången.
Vi slutade kyssas och då såg jag Eric stå i dörröppningen med tårarna rinnande ner för kinderna.
"Eric! Jag kan förklara!" ropade Olivia men Eric var redan halvvägs ner för trappuppgången.
Erics perspektiv
Komentera vad ni tycker! ge mig lite tips. Desperat efter tips! idétorka! kram
Jag sprang upp för trappuppgången men ville överraska Olivia så jag öppnade dörren tyst så hon inte skulle märka något. Jag tittade in och det första jag såg var Olivia ligga och kyssa någon i soffan. Det kändes som att marken under mig rasade. Och när jag såg att det var Danny krossades mitt hjärta. Tårarna rann ner för mina kinder men de hade fortfarande inte märkt att jag var där. Jag kunde inte tro mina ögon. Jag trodde verkligen inte dethär om Olivia. Jag såg hur hon lyfte sitt huvud och inte förens nu såg hon mig.
"Eric! Jag kan förklara!" ropade hon men det fanns inget att förklara. Jag sprang ner för trapporna och ut på gatan. Vart ska jag?
"Eric!" ropade Olivia efter mig. Men jag struntade i det. Jag såg det med mina egna ögon. Hon hade sakt att hon älskade mig i telefonen. Hon sa att hon saknade mig. Hon sa att jag betydde allt för henne. Hon ljög.
Hennes fotsteg ekade i trappuppgången när hon sprang efter mig.
"Eric! kan du vänta då? snälla!" ropade hon flåsandes. Men jag sprang. Jag sprang ut ur huset och ut på gatorna. Folk stod förvånade och följde mig med blicken där jag sprang längs Stockholms gator. Hon vill inte ha mig. Hon vill ha Danny. Danny är så mycket bättre tydligen.
Jag sprang mot tågstationen. Jag ska hem. Hem till Helsingborg.
*
Olivias perspektiv
"Vänta Eric!" ropade jag för säkert tionde gången men fick inget svar. Jag kände hur klumpen i halsen blev större och större. Jag sprang ut på gatan och såg när han svängde av mot tågstationen.
"Eriiiiiiiic!" ropade jag i ett hjärtskärande skrik och satte mig på knä. Men inget verkade fungera. Folk kollade på mig prcis som om jag var galen. HELVETTE!
"Det var inte meningen. Jag lovar! det bara hände" ropade jag. Det var första gången jag såg honom på en månad och sekunder efter så är han borta igen. Vad har jag att leva för? Eric var mitt allt. Han var mitt liv. Men om han är borta..varför ska jag leva kvar då? Allt är mitt fel..jag vet. Men jag tänkte inte på vad jag gjorde och han skulle väl inte komma hem förens imorgon?
Jag sprang och sprang mot tågstationen men Eric syntes inte till. Jag hörde Danny ropa på mig.
"Olivia!" ropade han. Jag vände mig om men hade inte tid att stanna. Jag måste stoppa Eric.
Plötsligt såg jag honom. Han stod och kollade på tidtabellerna.
Jag sprang fram till honom och tog tag i hans arm.
"Vad?!" skrek han hest och vände sig mot mig. Han såg helt förkrossad ut.
"Snälla, det var inte meningen" sa jag och grät.
"Vadå inte meningen? förklara då om du kan" sa han och slet bort sin arm från mitt grepp.
"Det bara hände okej? jag älskar inte Danny. Jag älskar dig" sa jag.
Jag märkte hur folk stirrade ut oss.
"Vad ska det betyda? jag såg det med mina egna ögon" sa han och jag såg hur han bet ihop för att inte säga något dumt.
"Du vet att du betyder allt, det var en olyckshändelse. Sånt som händer. Det betyder ingenting"
"jag trodde att jag betydde allt. Men nu tvekar jag." sa han argt och betonade verkligen "trodde".
"sluta vara löjlig" sa jag. Men insåg direkt vilket misstag jag gjort som sakt det. Det var ju faktiskt mitt fel.
"Är jag löjlig? tycker du det? då kanske jag ska dra så du slipper mig. Hejdå" sa han upprört och vände sig om och gick med snabba steg till perrongen.
"Nej! det var inte så jag menade!" ropade jag efter honom men insåg att det var lönslöst. Jag vände mig om och där stod Danny.
Jag grät och grät. Han kramade mig och strök mig på huvudet.
"förlåt, förlåt, förlåt" sa han. Jag sa inget utan grät bara. Hos Danny kände jag mig trygg. Men hos Eric kände jag mig tryggare. Jag kände mig hemma vart jag än var när jag var med Eric. Danny är snygg. Men Eric är snyggare.
Danny är snäll men Eric är snällare. Han var bättre på alla sätt och vis. Kan man inte bara spola tillbaka tiden till den dagen han skulle hem till Danny och bara hindra honom? Spola tillbaka till tiden vi hade det bra. Till tiden vi var lyckliga.
Erics perspektiv
Är det jag som är löjlig?! Vem fan var det som låg och hångla med min poolare i MIN soffa?! Inte fan var det jag!
Jag såg tåget komma så jag gjorde mig i ordning. Jag struntade att titta bak för att se om Olivia stod där. Jag bryr mig inte. Såhär arg brukar jag inte bli. Men när man ljuger och är otrogen mot mig sedan påstår att jag är löjlig så går det över gränsen.
Jag gick in i tåget och satte mig på min plats. Jag kollade ut genom fönstret och såg Olivia stå där med tårarna rinnande ner för kinderna. Dörrarna till tåget stängdes och det började rulla långsamt och jag såg hur hon försvann långsamt ur min syn. Jag skiter i henne. Hon kan väl vara med sin Danny om hon vill.
Jag kände hur mobilen vibrerade. Ett sms från Danny.
"Förlåt så jävla mycket mannen. Vet inte vad jag ska säga. Bara att jag är så sjukt ledsen och vill att ni ska bli sams igen. Kom igen, snälla. Jag ville inte sabba allt" stod det. Just nu behöver jag samla mig. Jag struntade i att svara på meddelandet och la ner mobilen i fickan istället.
Jag la mig ner och somnade en stund. Jag behöver lite vila.
Olivias perspektiv
Så fel allt blev. Mitt liv är förstört.
Jag tog sats och sprang. Jag sprang mot tågrälsen och jag såg tåget komma. Jag vill inte leva mer.
Komentera vad ni tycker! ge mig lite tips. Desperat efter tips! idétorka! kram
It's like that with you...♥ - kapitel 34
Hur vet dem det? Jag klickade på artikeln oh såg att det är Eric som skrivit det på twitter den lilla sötnosen.
Det knackade på dörren.
"Kom in! det är öppet!" ropade jag. Men ingen kom in.
Det knackade igen.
"KOM IN! DET ÄR ÖPPET!" ropade jag en gång till. Fasst ännu högre denna gången. Fortfarande ingen som öppnade.
"Amanda!" Ropade jag. Fortfarande inget svar.
Hör hon dåligt eller? Jag schasade mig ur soffan och gick fram och öppnade dörren. Men det var ingen där. Jag kollade mig förvånat runt och såg en lapp ligga på dörrmattan.
"Vi kommer få tag i honom. Vänta bara. Eric är snart vår igen." stod det med snirklade bokstäver.
Jag stängde dörren genast och satte mig ner på golvet och lutade mig mot väggen och började gråta.
Nej! de får inte ta Eric ifrån mig. Lämna honom ifred! han har inte gjort något.
Det knackade på dörren och Amanda kom in. När hon såg att jag gråt kom hon fram till mig.
"Gumman, hur är det?" sa hon. Jag sa inget utan gav henne bara lappen.
"var låg den?" sa hon.
"u-utanför dörren" hulkade jag fram.
Hon satte sig bredvid meg och höll om mig hårt.
"jag ska hjälpa dig. Vi ska se åt tillsammans att inget händer Eric okej?" sa hon.
"mm, tack" sa jag och kramade om henne.
*
Vi tog emot sushi lådorna och gick tillbaka hemmåt. Jag känner mig inte säker när jag går ute så jag tryckte mig tätt intill Amanda. Hon är en jättebra kompis. En sån som jag bara inte skulle kunna leva utan.
Jag låste upp dörren och gick in och tog av mig jackan och Amanda kom tätt efter. Vi satte oss vid matbordet och tog vars en låda och började äta. Kina pinnarna ville inte alls ge med sig idag utan var jättesvåra att kontrollera.
"Äh jag tar en gaffel!" sa jag surt och gick till köket och tog en gaffel ur lådan. Amanda skrattade bara. Hennes pinnar fungerade alldeles utmärkt.
Vi snackade om allt möjligt, så som tjejer gör.
Vi åt upp och Amanda gick hem. Det fanns inte mycket att göra så jag gick och la mig. Jag har fått ledigt från skolan ett tag på grund av allt som hänt så jag ska inte upp tidigt och gå till skolan imorgon.
Nästa morgon
Jag vaknade av att det var jättekallt i rummet. Jag kollade mot fönstret och såg att jag glömt stänga det igår kväll.
Danny ska komma vid 17.00 så det är lungt. Klockan är bara 11. Jag gick upp och stängde fönstret och tog sedan en dusch.
Erics perspektiv
Idag är det äntligen dags att åka hem. Jag saknar Olivia så himla mycket.
"Kom nu pojkar, vi måste checka ut" sa Maria och vi gick ner till Lobbyn och checkade ut.
Utanför hotellet stod en taxi och väntade på oss. Chaffören kom ut ur taxin och hjälpte oss att få in väskorna i bagage utrymmet. Sedan satte vi oss i bilen och körde iväg till flygplatsen.
*
Två timmar senare satt vi på flyget hem till Sverige. Om det inte vore för familjen Nyqvist vet jag inte vart jag skulle vara nu. De räddade mitt liv. Jag vet inte hur jag sa kunna tacka dem nog.
Rebecka har tjatat hela taxiresan att hon skulle få sitta bredvid mig på flyget och så fick det bli också.
Ingen av oss var speciellt trötta och hon ville inte sova så vi spelade kort istället. Det var rätt jämnt men tillslut vann honn.
"NEJ!" sa jag högt.
"jaaaa!" sa hon.
Vi slutade spela och snackade lite istället.
"Du Eric" sa hon.
"ja, gumman" sa jag.
"varför kom du hit till Grekland?"
"jo, vet du vem Danny är?" sa jag.
"Idol-danny?" frågade hon.
"just precis" sa jag. "Jag skulle gå hem från honom när jag var i Stockholm och då kom det fram en man och slog ner mig och när jag vaknade var jag i en källare här i Grekland". Jag förklarade hela berättelsen och hon var förstående.
"vad hemskt" sa hon.
"ja, men det var nog hemskast för min tjej. Hon visste ju inte var jag var eller om jag skulle komma hem" sa jag.
"aa i och för sig" sa hon.
Tiden gick och vi var äntligen framme. Känslan när planet landade var obeskrivlig. Magisk.
Bara kilometer från Olivia.
Jag gick fram till Maria och kramade henne länge.
"Tack så himla mycket. Du förstår inte hur mycket jag vill tacka dig för allt. Jag ska ge tillbaka, jag lovar. Ni är mina hjältar" sa jag.
"Det var bara trevligt att ha dig med oss, hoppas vi ses snart" sa hon.
"det är klart vi gör" sa jag och gav henne en till kram och gick sedan till Karl och kramade honom också.
"Tack för allt" sa jag.
"Tack själv" sa han. Jag gick till Mattias och kramade honom också.
"mannen, tack så jävla mycket" sa jag.
"Det är lungt, vänner livet ut dude" sa han.
"klart" sa jag och sedan gick jag till Rebecka.
"vi ses snart väl?" sa jag och log.
"jaaa!" sa hon och log stort. Jag kramade henne jättelänge. Jag hörde hur hon började snyfta.
"Men gumman, gråt inte" sa jag och strök henne över huvudet.
"m-men jag vill inte att denna resan ska vara slut. Jag vill vara med dig" sa hon.
"Men vet du vad?" sa jag och torkade bort en tår från hennes kind med handflatan.
"nä" sa hon och kollade in i mina ögon.
"vi bor ju faktiskt inte så jäääätte långt ifrån varandra, så vi ses snart. Och jag har redan bestämt att du ska få komma på en av mina konserter bara för att du räddade livet på mig." sa jag.
"Åhh tack" sa hon och slängde sig i armarna på mig.
Jag skrattade och kramade om henne.
"Räddade jag ditt liv?" sa hon förvånat.
"ja, det var ju du som upptäckte mig på gatan. Utan dig kanske jag inte hade levt idag" sa jag.
Hon sa ingenting utan jag såg hur hon funderade.
"Hejdå!" ropade jag till familjen och de ropade tillbaka och sedan tog jag en taxi hem. Hem till lägeheten. Hem till Olivia.
Dannys perspektiv
Det är klart jag har några små känslor för Olivia. Lite avis är jag på Eric. Men jag vill inte vara anledningen till att Eric och Olivia skulle göra slut. Jag saknar Janna något enormt. Hon var min lilla ögonsten som jag alltid kunde prata med när jag var deppig. Vadå förändrats? jag har inte förändrats enligt mig. Jag förstår verkligen ingenting.
Tiden går och det börjar närma sig 17.00. Lite vax i håret och en snygg t-shirt och ett par jeans och en halsduk blev in outfit idag.
Jag gick ut genom dörren och låste efter mig och började gå mot Eric och Olivias lägenhet.
När jag kommit upp för alla trapporna så knackade jag på dörren och Olivia öppnade. Hon log.
"Hej" sa hon
"Hej" sa jag och kramade henne. Jag klev in och tog av mig min jacka och mina skor.
"När kommer Eric hem?" frågade jag.
"imorgon har jag för mig att han sa" sa hon.
"okej" sa jag och la mig i soffan. Olivia kom skrattandes och satte sig på min mage.
"Du e cool" sa Olivia.
"jasså, tackar" sa jag.
"Söt med" sa hon.
"Du är inte så dum du heller" sa jag och vi närmade oss varandra. Det hände igen. Våra läppar möttes lika länge som förra gången.
Vi slutade kyssas och då såg jag Eric stå i dörröppningen med tårarna rinnande ner för kinderna.
"Eric! Jag kan förklara!" ropade Olivia men Eric var redan halvvägs ner för trappuppgången.
Komentera! Kramar
It's like that with you...♥ - kapitel 33
Erics perspektiv
Vi solade lite till och sedan började vi gå hemmåt.
Vi gick och pratade om allt möjligt och lärde bara känna varandra.
"DÄR ÄR HAN!" hörde jag någon ropa. Jag kollade mig stressat runt och såg männen som kidnappade mig peka på mig och springa emot oss.
"FUCK! SPRING!" skrek jag till Mattias och vi började springa. Mattias förstod nog ingenting men han sprang allt han kunde.
"In här" sa jag och drog i hans arm och vi sprang in i en gränd. HELVETTE! jag som trodde att det var lungt och över och att jag snart skulle få komma hem till lägenheten i Stockholm och bara njuta av det jag gillar mest. Musik och Olivia.
"DÄR!" ropade en av männen som såg att vi sprang in i gränden.
"VAFAN" skrek jag och fortsatte springa men började genast märka hur dålig kondition jag har. De kom närmre
"kan vi inte bara slå ner dem?" sa Mattias.
"ska vi?" sa jag osäkert. Jag har aldrig gjort något sånt förut.
"vill du komma hem eller?" sa han.
"mm"
"okej, på 3?"
"aa"
"1..2..3!" skrek han och vi hoppade på den första killen och slog ner honom. Den andra killen kom mot oss men han stod inte på benen länge till. Sedan kom den sista killen. Han var svårast. Men 2 mot 1 blev vinst för oss. De låg alla ner på marken och gnällde.
"HAR NI LÄRT ER NÅGOT NU?! HAR NI DET?!" skrek jag. Så jävla pissed var jag.
De sa ingenting utan gnällde bara. Gud vad ond jag känner mig. Dethär var inte jag. Ilskan och den desperata viljan att komma hem har tagit över min kropp.
Folk kollade på oss konstigt men ingen brydde sig om männen som låg ner. Konstigt dock..
"Tack bro" sa jag till Mattias.
"Lungt bro" sa han. Mattias kommer bli en vän för livet. En sån kompis man bara inte kan lämna.
Jag ringde after ambulans. Jag vill inte precis att männen ska dö. Bara lära sig en läxa. Men vi stanande inte kvar, utan jag och Mattias skyndade oss hem till hotellet istället.
Vi var rädda och skakade efter händelsen. Det känns lixom overkligt. Inget som händer på riktigt.
"Men pojkar, vad har hänt med er?" frågade Maria när hon såg hur nervösa vi var.
"kidnapparna hittade mig, men vi slog ner dem" sa jag.
"Men gud! hur är det med er?" sa hon och gick fram och kände på våra pannor. Varför vet jag inte? vi har ju ingen feber eller så.
"vila killar så fixar jag lite mat åt er" sa hon och gick iväg.
"chill" sa Mattias. Jag skrattade bara och vi satte på TV:n men det fanns bara massa tråkiga Grekiska nyheter så jag lånade Mattias laptop och gick in på facebook och Twitter och skrev:
"GUYS! I'M SAFE! i'm not dead! I love you all, never forget that. I'm comming home tomorrow. I miss my fans /E"
Jag fick genast tusentals svar av överlyckliga fans och vänner.
"OH MY GOD! WE MISS YOU SOOOO MUCH"
"ERIC! jag är så glad nu"
"OMFG! COME HOME!"
"THANK YOU LORD!"
Jag log när jag såg alla tweetsen och kom på att jag aldrig har insett hur många människor som verkligen bryr sig om mig.
"Här har ni lite käk" sa Maria samtidigt som hon gick in i rummet. På en bricka hade hon pizza, dounuts och massa andra sötsaker.
Vi tog tacksamt emot det och hon gick iväg till Karl och Rebecka som skulle ner och äta på restaurang.
"inte så dumt" sa jag och tog ett bett av min pizza bit.
"helt okej" sa Mattias och skrattade.
"du föresten, har du en telefon jag kan få låna?" frågade jag.
"absolut!" sa Mattias och plockade upp sin mobil ur fickan.
"när vi kommer hem till Sverige betalar jag tillbaka, jag lovar" sa jag.
"nejdå, det är lungt" sa han.
"du är bäst" sa jag och sedan slog jag Olivias mobilnummer och satte telefonen mot örat.
"Hej det är Olivia" sa hon.
"Hej älskling, det är Eric" sa jag.
"Hej snygging, hur mår du?"
"jag mår bra nu, men jag var på stranden och kidnapparna hittade mig så jag och en kille slog ner dem" sa jag.
"Men Eric, du kan inte slå ner dem!" sa hon upphetsat.
"jag vet, jag ville inte det. Men jag var tvungen för att kunna komma hem" sa jag.
"mm, okej. Jag saknar dig i alla fall" sa hon.
"Jag saknar dig otroligt mycket. Men jag komer hem snart"
"tur de, jag älskar dig"
"jag älskar dig mer än vad jag älskar livet"
"du är så gullig, puss"
"puss, hejdå"
"hejdå" Sa hon och jag la på. Det blev inget långt samtal men att bara höra hennes röst gjorde mig så lycklig.
Jag gav telefonen till Mattias och åt lite till av min pizza.
"hon verkar snäll" sa Mattias när han la ner sin mobil i fickan.
"hon är mer än snäll" sa jag.
"haha, du har det bra mannen"
Jag skrattade och vi återgick till att bara chilla vid TV:n och datorn.
Olivias perspektiv
Att höra att Eric var i säkerhet var skönt. Ingen mer oro, ingen mer stress. Bara fokus på skolan.
Jag funderar fortfarande på kyssen med Danny. Jag vill göra det igen bara för att det var så mysigt. Inte för att den betyder något.
Jag skickade ett sms till Danny:
"Du jag har funderat, det var rätt mysigt faktiskt"
"jag med, den var rätt mysig" svarade han. Jag log.
"vill du komma över imorgon? typ chilla lite?" skrev jag.
"okej :)" svarade han.
Ibland tänker jag inte på vad jag gör.
Jag kände hur det burrade i fickan. Kan det vara Danny igen? nä, det var Amanda.
"Lust att käka lite sushi?"
"visst, kan du komma hit, så äter vi här? :)"
"kommer snart!" skrev hon.
"okej"
Jag gick in på datorn lite medans jag väntade. Jag gick in på aftonbladet och där stod det med stor fet stil "ERIC SAADE RÄDDAD!"
Hur vet dem det? Jag klickade på artikeln oh såg att det är Eric som skrivit det på twitter den lilla sötnosen.
Det knackade på dörren.
"Kom in! det är öppet!" ropade jag. Men ingen kom in.
Det knackade igen.
"KOM IN! DET ÄR ÖPPET!" ropade jag en gång till. Fasst ännu högre denna gången. Fortfarande ingen som öppnade.
"Amanda!" Ropade jag. Fortfarande inget svar.
Hör hon dåligt eller? Jag schasade mig ur soffan och gick fram och öppnade dörren. Men det var ingen där. Jag kollade mig förvånat runt och såg en lapp ligga på dörrmattan.
"Vi kommer få tag i honom. Vänta bara. Eric är snart vår igen." stod det med snirklade bokstäver.
Komentera! Tips?!??!?!?!????!?!?!?? börjar få slut på ideér! kram
It's like that with you...♥ - kapitel 32
"om 3 dagar" sa han.
"3 dagar?! hur ska jag klara mig?"
"jag vet inte, men jag älskar dig i alla fall och det vet du om"
"jag älskar dig mer än något annat" sa jag och sneglade på Danny. Han log bara.
"okej, men puss, ses snart, love u" sa han.
"puss, love u" sa jag och sedan la vi på.
Jag vände mig mot danny och förklarade att det var Eric och han blev överlycklig.
"men du, vi berättar inte om kyssen för någon, den har inte ens inträffat" sa jag.
"vilken kyss?" sa han och skrattade.
"bra" sa jag och gav honom en vänskaplig kram. Eric kommer hem! yesyesyesyes! min älskling.
Erics perspektiv
Att höra Olivias röst var helt underbart. Jag har aldrig tänkt på det hemma när vi pratat. Som man säger: man märker inte vad man har förens man förlorat det.
Okej..vad ska jag klä på mig? jag har ju bara de illaluktande äckliga kläderna som jag haft i en månad nu.
Jag gick ut till Maria som satt på ballkongen. Maria har Brunt axellångt lockigt hår och blå ögon. Flickan som heter Rebecka har blont långt lockigt hår och blå ögon. Hon är 13 år och ett stort fan.
"Jag har inga kläder" sa jag lite generat. Jag hatar när jag måste fråga andra om hjälp. Jag vill klara mig själv om det inte gäller liv och död förståss.
"Men gud, det fixar vi, sätt på dig några av Mattias kläder sålänge" sa hon.
"Mattias?" sa jag förvånat.
"Just det, du har ju inte träffat honom. Mattias är Rebeckas storebror, han är 19 år så det kan nog passa" sa hon.
"jasså, okej, tack så mycket" sa jag.
Maria gick in i rummet och började rota lite i Mattias resväska.
"Tror du dethär blir bra?" sa hon och höll upp ett svart linne, ett par shorts och ett par kallsonger.
"det blir nog jättebra, tack så mycket" sa jag och tog emot kläderna.
"och om du vill bada kan du ha dessa" sa hon och höll fram ett par blå, svart, vita badbyxor.
"tack så jättemycket" sa jag och tog emot dem också.
Jag gick in i badrummet och bytte om och kom ut i badbyxor.
"Ska vi ta ett dopp?" sa jag till Rebecka.
"jaaa" sa hon glatt.
Vi gick ner till poolen och jag gjorde bomben och hon hoppade i efter mig.
När vi badat en stund så började vi bli lite trötta och la oss och solade lite. Efter en stunds solning kommer Mattias tillbaka med familjens pappa som precis varit på marknad.
Maria förklarar allting för dem och pekar på mig och de kommer emot mig.
"Hejsan Eric, dig har man hört mycket om. Jag är Karl" sa pappan och sträckte fram sin hand.
"Eric" sa jag och skakade hans hand.
"Mattias" sa Mattias.
"Eric" sa jag och skakade hans hand. Han var brunett och ungefär lika lång som jag.
Tiden gick och vi åt middag och sedan var det dags att sova. Jag och Mattias har blivit riktigt bra poolare och han är en såndär skön kille som bara är positiv.
5 november
Jag vaknade rätt sent. Det var den skönaste natten på länge. Äntligen en riktig säng.
Jag gick upp men åt ingen frukost för buffén var redan stängd.
"Ey, Eric!" ropade någon. Jag kollade mig förvånat runt och såg Mattias.
Jag log och gick till honom och gjorde en såndär kill hälsning.
"hey" sa jag.
"Ska vi åka någonstans?" sa han.
"sure, stranden eller?"
"låter grymt" sa han och log.
Vi packade en liten väska med lite nödvändiga grejer och tog sedan en promenad ner till stranden.
"här blir bra" sa Mattias och pekade på sanden.
"visst" sa jag och la ut min handduk bredvid Mattias.
Jag lågdär i solen och bara glassade. Allt var så underbart förutom att Olivia inte var här.
Tiden gick och det blev allt svettigare och svettigare.
"Ska vi bada?" frågade jag.
"aa" sa Mattias och vi gick försiktigt ner till vattnet. Jag satte fram foten och lät vattnet svalka över den. Riktigt skönt.
När Mattias också insett att vattnet var riktigt skönt så sprang vi i som galna.. jag vet inte vad. Men kul var det i alla fall.
Olivias perspektiv
När jag tänker på detdär med Danny så ångrar jag det ljupt. Men han var ju så mysig och så snäll. Jag har så svårt för sånna romantiska killar. Jag faller för dem med en gång utan att tänka och helt plötsligt sitter man där.
Fasst en kyss gör väl ingenting? och den betydde dessutom ingenting..eller?
*
Jag har valt att inte berätta för någon förutom Erics familj och mina närmsta vänner att Eric lever. Pressen och så får veta senare, när han har kommit hem.
Det knackade på dörren och jag öppnade och där stod Kajsa.
"Hej!" sa vi i mun på varandra och kramades.
"så länge sedan" sa jag.
"aa, tyvärr, hur är det med foten eller vad det va" frågade hon och kollade ner på min fot.
"den är bra nu" sa jag och log.
"så bra, hur är det med Eric?" frågade hon. Har jag inte berättat det?
"har jag inte berättat?"
"hmm..nää" sa hon fundersamt.
"han blev kidnappad och fördes till Grekland men han är säker nu och kommer hem om 2 dagar" sa jag.
"va?! herregud, stackars Eric"
"mm, jag saknar honom så"
Vi satte oss i vardagsrummet med min laptop och gjorde lite allt möjligt.
Tiden gick och gick. Helt plötsligt var det dags för Kajsa och gå hem så jag följde henne till dörren.
"Hejdå, vi ses imorgon" sa jag.
"ja, hejdå" sa hon och stängde igen dörren efter sig.
Jag satte mig vid datorn igen och sökte på "Eric Saade" på google bilder. Jag saknar honom så.
Och där har vi min älskade skatt. Jag njöt av att kolla på bilder på honom. Hela tiden log jag. KOM HEM!
2 dagar, 2 dagar, 2 dagar. tänkte jag hela tiden.
Erics perspektiv
Vi solade lite till och sedan började vi gå hemmåt.
Vi gick och pratade om allt möjligt och lärde bara känna varandra.
"DÄR ÄR HAN!" hörde jag någon ropa. Jag kollade mig stressat runt och såg männen som kidnappade mig peka på mig och springa emot oss.
"FUCK! SPRING!" skrek jag till Mattias och vi började springa. Mattias förstod nog ingenting men han sprang allt han kunde.
"In här" sa jag och drog i hans arm och vi sprang in i en gränd. HELVETTE! jag som trodde att det var lungt och över och att jag snart skulle få komma hem till lägenheten i Stockholm och bara njuta av det jag gillar mest. Musik och Olivia.
"DÄR!" ropade en av männen som såg att vi sprang in i gränden.
"VAFAN" skrek jag och fortsatte springa men började genast märka hur dålig kondition jag har. De kom närmre och närmre.
Komentera! förlåt för att det tog lång tid!
SNART
det kommer snart ett kapitel! Jag har bara haft så fullt upp idag så har inte hunnit skriva.
Men lugna er! det kommer :)
kram
It's like that with you...♥ - kapitel 31
Jag satte mig vid fönstret i sovrummet och kollade upp på månen och sa:
"Eric, kom hem, jag behöver dig för att vara trygg. För att kunna vara glad och för att kunna må bra. Eric snälla du, kom hem, jag älskar dig. Jag hoppas du har det okej, puss".
Det kändes som att han hörde det. Och som att han svarade mig.
Jag fortsatte att prata lite med "honom".
"Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden och att det finns ingen annan än du som betyder så mycket. Du gör mig lycklig. Du är min andra halva, du gör mig hel."
Sedan la jag mig ner i sängen och lyckades somna med tankarna endast på Eric.
*
Såja, Komentera så är ni snälla! ge mig lite tips! puss
den 4 november
Tiden går långsamt. Jag vet inte var Eric är för han har fortfarande inte hört av sig sedan den 19 oktober.
Han har snart varit borta en månad. Kan han vara död nu? Polisen har nästan inga spår alls. De har ingenting att gå på. Det är lönlöst enligt dem men jag tänker då aldrig ge upp! En som Eric struntar man bara inte i. Jag ska leta tills jag hittar honom och så är det bara.
Jag tänker ofta på vad han sa i telefonen:
"vi får se hur det går, det löser sig, jag älskar dig Olivia".
Det löser sig? Kommer det verkligen göra det? I tidningarna står det att han är död. Nej, nej, nej, nej! han är INTE död! det vet jag!
*
Det ringer på dörren och jag öppnar. Där står Danny.
"hej Danny" sa jag och kramade honom.
"hej" sa han.
"kom in" sa jag och han steg in.
"Har du hört något från Eric?" sa han och tog av sig sin jacka.
"nää" sa jag och tittade ner i golvet. Jag kände tårarna rinna ner för kinderna. Jag hatar när jag blir så känslosam.
Danny satte sitt pekfinger under min haka och styrde mitt huvud uppåt så jag kollade rakt in i hans ögon.
"du vet att jag alltid finns hhär för dig" sa han.
"mm" fick jag fram. Han tryckte in mig mot honom och gav mig en lång kram.
Han är snäll, omtänksam och snygg för den delen. Han påminde mig mycket om Eric om jag uteslöt att Danny hade blont hår och blåa ögon och Eric har Brunt hår och bruna ögon. Okej nej Olivia! Det är Eric som gäller INTE Danny!
Danny satte sig i soffan och jag satte mig bredvid honom. Vi bara snackade lite.
"Du Olivia" sa han.
"mm"
"Janna dumpade mig" sa han.
"varför det? ni har ju varit tillsammans jättelänge" sa jag förvånat.
"hon tycker att jag har förändrats"
"i så fall på ett bra sätt tycker jag" sa jag.
"tack, men det tycker tydligen inte hon" sa han. Och han började plötsligt bli väldigt ledsen.
Jag tryckte mig närmre honom eftersom att det var synd om honom och han behöver tröst.
"vi har det i så fall svårt båda två. Men tillsammans klarar vi det ellerhur?" sa jag.
"mm" sa han och kramade om mig hårdare.
"du betyder mycket för mig" sa jag.
"och du betyder mycket för mig" sa han. Våra huvuden närmade varandra och utan att tänka kysste jag honom. Och vi kysstes länge.
Erics perspektiv
Klockan är ungefär 14.00 på dagen. Mitt försök att rymma gick inte precis som planerat. Visst kom jag ut från detdär fängelset men sen? Sverige? hah, det kan du glömma.
När jag hade lyckats få upp gallret så krossade jag fönstret och det hörde ju såklart männen så de började jaga mig, och med mitt onda lår hade jag lite svårt att springa men jag fick bita ihop.
Jag lyckades bli av med dem och när jag kollade mig runt fick jag syn på alla skyltar på affärerna. Ingen av dem var på svenska. Typ Italienska eller ryska eller något. Jag såg hemsk ut men sket i det och gik in i en affär och frågade vart jag var så förstod han ingenting utan sa något konstigt och jag gick ut igen. In i nästa affär men inget där heller. Ingen försod engelska.
Tillslut såg jag en engelsk flagga utanför en affär och gick dit. De sa att jag tydligen var i GREKLAND?!
Inga pengar, ingen mobil, ingenstans att sova...ingenting.
Jag gick in på McDonalds och tvättade av mig på toaletten. Jag luktade ärligt talat svin.
Jag fick många blickar på mig men struntade i det.
Sedan hittade jag en liten lada att övernatta i. Jag la mig bland lite hö och somnade. Dagarna gick och för att få mat har jag fått sitta och tigga pengar på gatan. Jag känner mig så elak som tigger. Men vad gör man inte för att överleva?
Och nu sitter jag här på gatan och tigger.
"please help me!" ropar jag och får en liten slant då och då.
"mamma kolla!" hörde jag en liten flicka ropa. Hon pekade på mig. Svenskar!
"vi ska inte ge några pengar till några tiggare" sa mamman.
"men mamma! det liknar ju Eric Saade" sa flickan.
"ja, det gör det ju faktiskt" sa mamman.
"Jag är Eric Saade!" ropade jag och sprang fram till flickan och mamman desperat efter räddning.
Flickan som tydligen var ett fan till mig började gråta.
"nej gumman, gråt inte" sa jag.
"men jag trodde du var död" sa hon.
"nej, bara kidnappad och nu behöver jag hjälp att komma hem till Sverige. Jag har inga pengar och inget mat, snälla hjälp mig" sa jag och jag hörde hur snabbt och stressat jag pratade.
"ja, men det är väl klart!" sa mamman chockat.
"åh, tack så himla mycket" sa jag.
"men vi åker inte hem förens om 3 dagar, men om du vill kan du bo på hotellet med oss" sa mamman.
"gud, tack så himla mycket" sa jag.
Vi åkte direkt till hotellet som var jättefint och jag gick direkt in i duschen. Det var nog den mest avslappnande duschen någonsin. Safety.
Jag kom och tänka på Olivia. Jag måste ringa henne! Jag skyndade mig ur duschen och lånade en telefon av mamman som hette Maria.
Olivias perspektiv
Danny var nästan lika bra på att kyssas som Eric. Men vad fan har jag gjort? Är jag dum i huvudet? Danny är ju en av Erics närmsta vänner och här sitter jag och kysser honom. Sån ångest jag fick. Det var ju inte meningen alls. Plötsligt ringer telefonen.
"Olivia" svarade jag.
"åh gud! hej, det är Eric!". Jag blev helt chockad och så överlycklig.
"ERIC!" skrek jag.
"OLIVIA!" skrek han.
"älskling, hur är det?" sa jag.
"jag mår bra nu, jag är hos en familj som tar hand om mig här"
"här? var är här?" sa jag.
"Jag är i Grekland" sa han.
"Grekland? vad gör du där?" sa jag.
"jag tog mig ur fängelset om jag kan kalla det så och sedan såg jag att jag var i grekland" sa Eric.
"men herregud, jag saknar dig så mycket" sa jag.
"jag saknar dig ännu mer, jag kommer hem snart"
"närdå?" sa jag.
"om 3 dagar" sa han.
"3 dagar?! hur ska jag klara mig?"
"jag vet inte, men jag älskar dig i alla fall och det vet du om"
"jag älskar dig mer än något annat" sa jag och sneglade på Danny. Han log bara.
"okej, men puss, ses snart, love u" sa han.
"puss, love u" sa jag och sedan la vi på.
Jag vände mig mot danny och förklarade att det var Eric och han blev överlycklig.
"men du, vi berättar inte om kyssen för någon, den har inte ens inträffat" sa jag.
"vilken kyss?" sa han och skrattade.
"bra" sa jag och gav honom en vänskaplig kram. Eric kommer hem! yesyesyesyes! min älskling.
Såja, Komentera så är ni snälla! ge mig lite tips! puss
It's like that with you...♥ - kapitel 30
Olivias perspektiv
Ett rött halsband?! jag har inget rött halsband!
Eric, Eric, Eric.. älskade Eric. Varför är han kidnappad för något han inte ens är inblandad i?
Jag gick till rektorn och sa att jag var tvungen att gå hem och det fick jag också.
Jag gick inte hem till lägenheten utan hem. Hem till mamma och pappa.
Mamma var hemma så jag snackade med henne.
"mamma!" ropade jag direkt när jag kom innanför dörren.
"ja gumman, har ni hittat Eric?" sa hon.
"typ eller jag vet inte.." sa jag. Jag förklarade hela berättelsen och hon blev helr skakad.
"Men herregud! detta måste vi lösa, stackars Eric!" sa hon.
Hon tog upp sin mobil utan att tveka och ringde polisen.
Det tog inte lång tid förens det knackade på dörren.
"kan du öppna gumman?" sa mamma.
"visst" sa jag.
När jag öppnade stod det två polismän i sina mörkblåa uniformer. De var båda väldigt unga.
"polisen" sa de. Jo..precis som att jag inte förstod det.
"hej, kom in" sa jag och de steg in och gick in i köket där mamma satt.
"Niklas" sa den ena polisen.
"Eva" sa mamma och skakade hans hand och vände sig mot den andra polisen och skakade hans hand.
"Kristoffer" sa polisen.
"Eva" sa mamma igen.
"Det gällde ju dethär med Eric, har ni några spår eller liknande?" sa Kristoffer.
"ja.." sa jag och förklarade hela talefonsamtalet och så.
"intressant, något mer?" sa Kristoffer och nickade långsamt.
Niklas antecknade mest och sa inte så mycket.
"vi vet ingenting mer" sa mamma.
"ni har ingen som helst aning var han skulle kunna befinna sig?" sa Kristoffer.
"näe" sa jag.
"okej, men vi kan ju börja med att spåra samtalet" sa han.
"okej" sa jag.
De sa åt oss att de skulle ringa senare och sedan åkte de iväg i en polisbil och jag gick in på mitt rum.
Jag satte på datorn och gick in på Aftonbladet:
"Eric Saade försvunnen" stod det som en rubrik.
Jag klickade på länken och det första jag såg var en bild på Eric. Min älskling. Gud vad jag saknar att sitta i hans famn och bli omhålld och få en kyss då och då. Jag kunde nästan känna smaken av hans kyssar om jag verkligen försökte. Tårarna trängde bakom ögonlocken. Jag fick syn på ett foto på mig och Eric på skrivbordet där jag håller om honom runt halsen och han håller mig på höften och vi kysser varandra. Han är så gullig.
"kom hem älkling, jag saknar dig" sa jag tyst för mig själv medans jag kollade på fotot.
Erics perspektiv
"Hur länge ska jag behöva vara här? En vecka har känts som minst ett halvår. Jag behöver lite dagsljus annars blir jag galen" tänkte jag för mig själv. Mitt i mina tankar så kommer en av männen in i rummet.
"upp!" sa han.
"va?" sa jag.
"ställ dig upp!" sa han argt.
Jag gjorde som han sa och ställde mig upp. Det gjorde lite ont i mitt lår men det sket jag i. Han visade med handen att jag skulle gå ut genom dörren.
Är det sant?! skulle jag få gå? bli fri? få åka hem?!
Men mina chanser att få komma hem krossades när jag kommit till dörröppningen och kände att han tog tag i min axel och han ledde mig ut i någon slags korridor. Jag har inte sett något annat förutom detdär lilla mörka hemska rummet så jag kollade mig förvånat runt. Det såg ut som ett riktigt fängelse fasst det är nog bara jag som är fånge här skulle jag tro.
Det var så ljust eftersom jag bara suttit i mörker så länge. Mina ögon sved ordentligt.
Han ledde mig till ett nytt rum. YES! ett fönster. Det fanns dock ett galler så det skulle inte gå att rymma ändå.
"här får du sitta tills halsbandet är vårt" sa mannen.
"men jag har ju sakt att hon inte har det"
"käften! låt oss sköta detta!" sa han högt och argt och gick ut ur rummet. Jag hörde att han tappade någonting men jag brydde mig inte om det.
Jag sa ingenting heller utan kröp bara ihop i ett hörn. Vad har hänt med mig? hade detta varit för en vecka sedan så hade jag sprungit emot honom och slått ner honom. Jag hade varit fri! jag hade varit hos Olivia.
Olivia... som jag saknar henne. Det har inte gått så lång tid sedan vi sågs senast, men jag menar.. det finns ju risker att jag inte kommer hem igen och det gör saknaden så mycket större. Jag blundade hårt och fick fram en bild av henne. Hennes bruna vackra hår fladdrade i sommarvinden och hennes blåa underbara ögon kollade rakt in i mina. Jag fick fram ett leénde när jag tänkte på henne. Det är hon som ger mig hopp om att jag kommer komma hem oskadd en dag. "NEDU! JAG SKA FAN KOMMA HEM!" tänkte jag för mig själv och jag kände ilska.
Jag gick fram och kände på gallret men det sitter jättehårt.
Finns det ingenting som jag kan använda för att få upp det? Då såg jag.. en kniv! Det var en kniv han tappade. Den måste kunna hjälpa lite i alla fall.
Jag plockade upp den och gick till fönstret och försökte och försökte få upp gallret på bästa möjliga sätt.
Olivias perspektiv
Telefonen ringer.
"Olivia" svarar jag.
"hejsan Olivia, detta är Niklas"
"hej" sa jag.
"vi måste tyvärr meddela att det är omjligt att spåra samtalet, så vi får försöka hitta honom på något annat vis" sa Niklas.
Allt hopp bara försvann inom mig.
"jaha, okej" sa jag med ledsen röst.
"men oroa dig inte, vi ska hitta honom" sa han med en säker röst.
"okej, tack så mycket. Det skulle betyda så mycket" sa jag.
"varsågod, vi ses, hejdå"
"hejdå" sa jag och la på.
*
Jag öppnade dörren till lägenheten och det doftade Eric i hela lägenheten.
Jag tog ett jupt andetag och la sedan handväskan på en stol.
Mina minnen av Eric är fortfarande starke eftersom det inte har gått så lång tid men det känns ändå så sorgligt.
Inne på toaletten står Erics vaxburk och parfymflaska. Jag öppnade vaxburken och luktade på det. Det doftar som Erics hår. Ännu fler minnen. Sedan sprutade jag lite med parfymen och det doftade så gott. Just i den sekunden visste jag att Eric kommer att komma hem. Jag kommer snart få ligga i hans famn och säga öga mot öga "Eric, jag älskar dig".
Klockan är 20.46 och månen lyser starkt på himmlen. Då kom jag på vad Eric sa en gång:
"Olivia, om vi någonsin kommer bort från varandra så vill jag att du vet att jag kommer varje kväll sitta och kolla ut på månen om jag har möjligheten till det. Och då kommer jag tänka på dig och prata till dig. För jag älskar dig"
Jag satte mig vid fönstret i sovrummet och kollade upp på månen och sa:
"Eric, kom hem, jag behöver dig för att vara trygg. För att kunna vara glad och för att kunna må bra. Eric snälla du, kom hem, jag älskar dig. Jag hoppas du har det okej, puss".
Det kändes som att han hörde det. Och som att han svarade mig.
Jag fortsatte att prata lite med "honom".
"Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden och att det finns ingen annan än du som betyder så mycket. Du gör mig lycklig. Du är min andra halva, du gör mig hel."
Sedan la jag mig ner i sängen och lyckades somna med tankarna endast på Eric.
Såjaaaa lyckades få ihop ett kapitel idag också! :D Ge mig tips! OCH SNÄLLA SNÄLLA! KOMENTERA MER! jag ser att det är supermånga som är inne och läser men inte speciellt många som komentarar! Jag blir så mycket gladare av komentarer och känner att jag får något tillbax! tack! KRAM
It's like that with you...♥ - kapitel 29
"Älskade, jag vet inte var jag är. En mörk källare någonstans tror jag, jag saknar dig gumman, hjälp mig"
Men meddelandet gick inte att skicka. Förhoppningsvis kunde någon spåra min mobil.
Utan att jag märkt något har en av gubbarna öppnat dörren och gått in i rummet.
"VAFAN?!" ropar han och springer fram och slår mobilen ur mina händer så den krossas.
fuck... nu är det omöjligt att spåra mig.
"vad gör du?!" skrek jag.
Till svar fick jag en knytnäve rakt upp i aniktet.
"säg aldrig emot mig!" sa han och gick ur rummet och låste igen. Jag hörde hur han pratade med en annan kille utanför.
"han är vaken" sa han. Sen hörde jag inte mera.
Jag plockade upp bitarna till iphonen och försökte laga den men utan resultat. Nu kan det gå hur som helst...
Olivias perspektiv den 19 oktober
De senaste dagarna har varit likadana. Fyllda av sorg.
Är han död? lider han? eller har han bara stuckit?
Det är så svårt när man inte vet något säkert. Tiden går och går och jag bara går runt och hoppas på att han kommer hem oskadd. Han har inte svarat på några sms och polisen har inte lyckats spåra hans mobil.
Skolan har börjat skitdåligt för jag har inte kunnat koncentrera mig.
Danny har varit här och tröstat mig ett antal gånger och fans till Eric gråter floder.
*
Att gå till skolan är alltid lika tråkigt. Ingen som peppar en att man är duktig som jag vet att Eric skulle gjort.
"Hej" sa Amanda när jag kom till skolan.
"hej" sa jag lite deppigt.
"gumman, vi kommer hitta honom" sa hon och kramade om mig.
"vi får hoppas det" sa jag.
Att bara tänka på att han kanske torteras någonstans, kanske i något annat land gör mig helt stel inombords.
Han ska vara här. Hos mig. Jag ska hålla om honom och han ska känna sig trygg..
Klockan ringde in till första lektionen -Engelska-.
Vi satte oss ner och tiden gick jättelångsamt.
Erics perspektiv
Jag är galet hungrig och har nästan inte fått äta någonting alls. Det känns som ett fängelse och jag vet inte ens vart jag är. Fasst jag tycker mest synd om de där hemma som inte vet var jag är.
Jag har listat ut att det är 3 män som håller mig här och att de heter Mohammed, Ram och Salim. Jag antar att de är utlänska allihopa.
En av dem kom in i rummet, jag tror att det var Salim.
Han fixade med något, jag vet inte vad.
"vad vill ni ha av mig?" sa jag innan han han lämna rummet.
"din flickvän" sa mannen.
Olivia? varför i hela världen vill de ha Olivia?!
"vad vill ni henne?!" sa jag argt. För nu blir jag fan arg! De ska då inte få tag i min ängel, hon som betyder mest i hela mitt liv.
"hon har något vi vill ha" sa dem.
okej, nu förstår jag ingenting. Vad har OLIVIA som DE skulle vilja ha?
"Vad har hon som ni vill ha?" sa jag.
"Ett speciellt halsband" sa dem.
Okej... nu känns det precis som typ någon James Bond film.
"men låt mig bara ringa henne och berätta att hon ska ge det till er"
"One call ONLY" sa han.
YEEEEEES!
De gav mig en telefon och jag slog Olivias nummer.
"Hej det är Olivia" sa hon. Jag kände hur tårarna trängde bakom ögonlocken av lycka av att bara få höra hennes röst.
"Älskling! det är Eric" sa jag.
"ERIC! var är du någonstans?" sa hon.
"det vet jag inte, men jag är fasst i någon källare tror jag."
"Herregud, hur har du lyckats få tag på telefon?"
"jo, det är det, att de som håller fast mig säger att du har ett halsband som dem vill ha"
"va?! har jag?" sa hon förvånat.
"tydligen, och de släpper mig inte förens de fått det" sa jag.
"men älskling, jag har inget halsband" sa hon.
Jag tog bort telefonen från munnen.
"hon har inget halsband" sa jag till Salim.
"jo, ett rött" sa han.
Jag satte tillbaka telefonen.
"ett rött tydligen" sa jag till Olivia.
"nej, men jag lovar gubben, jag har inget, de måste ha tagit fel"
"vi får se hur det går, det löser sig, jag älskar dig Olivia" sa jag.
"Eric, jag saknar dig och älskar dig så otroligt mycket. Du är mitt allt, puss"
"puss älskling, saknar dig" och sedan bröts samtalet.
Jag kollade hjärtkrossande på telefonen och ville bara ringa henne igen men en av männen kom fram och tog den ur händerna på mig.
"så vad sa hon?" sa han.
"hon har inget, ni måste ha tagit fel" sa jag.
"nej, det är rätt, hon ljuger" sa han.
"okej, en sak är säkert. Jag och Olivia älskar varandra mer än någon annan på denna jord gör. Om detta gällde mitt liv så vet jag att hon inte ens hade funderat en sekund på att inte tala sanning" sa jag och försökte verkligen övertala honom att jag hade rätt.
"äh, lås dörren" sa mannen och gick ut och jag hörde hur dörren låstes.
Nu började tårarna rinna igen. Fast denna gången av förtvivlan. Vad ska jag göra för att de ska tro mig? rymmer jag så kan de vara efter när som helst och då går ingen av oss säkert.
Olivias perspektiv
Ett rött halsband?! jag har inget rött halsband!
Eric, Eric, Eric.. älskade Eric. Varför är han kidnappad för något han inte ens är inblandad i?
Jag gick till rektorn och sa att jag var tvungen att gå hem och det fick jag också.
Jag gick inte hem till lägenheten utan hem. Hem till mamma och pappa.
Mamma var hemma så jag snackade med henne.
"mamma!" ropade jag direkt när jag kom innanför dörren.
"ja gumman, har ni hittat Eric?" sa hon.
"typ eller jag vet inte.." sa jag. Jag förklarade hela berättelsen och hon blev helr skakad.
"Men herregud! detta måste vi lösa, stackars Eric!" sa hon.
Hon tog upp sin mobil utan att tveka och ringde polisen.
Såja, jag försökte i alla fall få ihop ett kapitel! Om någon vill hjälpa till med sagan skulle jag vara tacksam! kram
Förlåt
Det kommer förhoppningsvis ett kapitel ikväll! men jag har skola och handboll och det är väldigt mycket de närmsta veckorna. Och snälla komentera mer, så blir det roligare att skriva!
KRAM PÅ ER
It's like that with you...♥ - kapitel 28
"det är ett hjärtslag" fortsatte hon.
Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder av lycka. Jag torkade bort en tår med handflatan och tog sedan tag i Olivias hand och hon kollade på mig och log.
"När kan man se om det är en tjej eller kille?" frågade jag.
"nu om ni vill" sa Katarina.
Jag kollade på Olivia och hon nickade och jag förstod precis.
"ja, tack, det vill vi" sa jag.
"okej, ser ni här?" sa hon och pekade på skärmen.
"mm" sa jag tveksamt eftersom att jag egentligen inte såg något speciellt alls.
"Ni ska få en liten son" sa hon.
Jag kollade på Olivia som bara lös upp i ett stort, stort leénde.
Allt jag hade i mina tankar var "en mini-Eric?". Många av mina fans har sakt att det skulle vara så gulligt med en liten 'Eric-jr' så nu får dem det.
Vi kom hem och satte oss vid matbordet och kollade på bilderna från ultraljudet.
Nu börjar jag faktiskt gilla tanken med en liten unge springandes här.
Jag messade Danny:
"Man, jag e klar"
"gött, jag med"
"jag kommer hem till dig man! see youuu"
"yeye, sure brah"
Jag la ner mobilen i fickan.
"Jag ska hänga med Danny nu, hitta på något roligt idag gumman" sa jag och pussade henne på munnen.
"okej, hejdå" sa hon och jag satte på mig mina skor och gick iväg.
*
Jag knackade på dörren och Danny öppnade.
"ERIC!" sa han och kramade mig.
"DANNY! long time no seen!" sa jag.
"hur är det ?" sa han och jag gick in och tog av mig jackan och skorna.
"det är rätt mycket just nu, men idag mår jag fint, själv då?" sa jag
"nice, jodå, jag mår jättebra" sa han.
"nice, men du, jag behöver hjälp med en sak"
"visst, vadå?"
"kan vi sätta oss ner eller så först?"
"sure" sa han och vi satte oss i hans soffa.
"du, Olivia min tjej, är gravid" sa jag.
Han kollade förvånat på mig med öppen mun.
"asså Eric, jag vet hur dethär kändislivet är och jag tror det är lite opassande" sa han.
"jag vet, men det finns inget att göra nu, och idag fick vi reda på att det kommer att bli en pojke" sa jag.
"okej, men va kul" sa han.
"mm, men jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här, jag menar, min karriär har ju i princip precis börjat och jag vill inte att någon ska bli besviken eller så på mig" sa jag.
"det kommer bli tufft, men samtidigt ska du vara glad, det är ju lixom DIN son"
Just det.. det är ju faktiskt MIN son. Jag har skapat honom, jag ska uppfostra honom till en bra man och JAG ska få honom att lyckas i denna världen. Så har jag aldrig tänkt på det förut.
Vi fortsatte snacka lite. Danny är verkligen en kille jag kan lita på.
Olivias perspektiv
Vad ska jag hitta på?
Efter några strykta förslag bestämde jag mig för att bara gå ut på stan lite.
Jag tog min väska, låste lägenheten och gick ut.
Okej, where to go? jag gick en bit och sedan gick jag in på H&M. Jag kollade på några kläder för mig men fastnade sedan på baby-avdelningen. Jag blev nästan lite kär i en sparkdräkt med en gullig liten giraff på.
Kanske lite tidigt...
Jag hittade en jättesnygg tröja till Eric. Det är ju faktiskt exakt 4 månader sedan vi träffades idag så det får bli en liten present.
Erics perspektiv
"FAAAAN!" ropade Danny när jag vann på FIFA över honom.
"JADÅÅÅÅ!" ropade jag.
Vi slutade spela och klockan började bli mycket så det var dags för mig att gå hem och det var redan mörkt ute.
"hejdå bro" sa Danny.
"see you brah" sa jag och gick utan bråska hemmåt. Mörker har aldrig skrämt mig.
plötsligt från ingenstans hoppar en kille på mig. Han hade en svart jacka, en svart mössa och ett par mjukis-byxor på sig.
"vafan?!" skrek jag.
"käften!" morrade han och satte sin hand över min mun. Jag försökte få bort hans hand och plötligt kände jag ett hårt slag träffade mitt ansikte och allt blev svart.
*
När jag vaknar upp i ett mörkt rum utan fönster eller möbler. Sten, sten, sten.
var är jag? Jag hör hur några pratar på andra sidan dörren men kan inte höra vad de säger. Dörren är gjord av metall och omöjlig att få upp.
Huvudet gör extremt ont och armen hugger. Jag känner med handen i mitt ansikte och känner att det är fuktigt -blod-.
Hur länge har jag varit här? var är Olivia? vilka är dessa personer?
Plötsligt ser jag! min mobil! den är kvar!
Jag plockar upp den och det är 23 % batteri kvar. YES!
På skärmen står det 18 Oktober 18.34.
Då har jag varit här i 5 dagar. Som tur är har jag haft mobilen på ljudlöst. 23 missade samtal och 34 sms.
Det är från alla möjliga personer:
Olivia
Olivia
Danny
Polisen
Olivia
Danny
pappa
Dolt nummer...
och många fler.
Jag läste många av smsen och på ett står det:
"Eric, älskling, om du ser detta så vill jag att du ska veta att jag älskar dig mer än någon annan, jag kommer inte klara mig utan dig. Snälla ring hem, snälla kontakta någon. Jag älskar dig och saknar dig otroligt mycket. Skolan har börjat skit. Snälla rara gubben RING! puss min skatt / din Olivia"
Tårarna rann ner för mina kinder och jag slog genast Olivias nummer men fick ingen signal. fan..
Jag fösökte skicka ett sms:
"Älskade, jag vet inte var jag är. En mörk källare någonstans tror jag, jag saknar dig gumman, hjälp mig"
Men meddelandet gick inte att skicka. Förhoppningsvis kunde någon spåra min mobil.
Utan att jag märkt något har en av gubbarna öppnat dörren och gått in i rummet.
"VAFAN?!" ropar han och springer fram och slår mobilen ur mina händer så den krossas.
fuck... nu är det omöjligt att spåra mig.
"vad gör du?!" skrek jag.
Till svar fick jag en knytnäve rakt upp i aniktet.
"säg aldrig emot mig!" sa han och gick ur rummet och låste igen. Jag hörde hur han pratade med en annan kille utanför.
"han är vaken" sa han. Sen hörde jag inte mera.
Jag plockade upp bitarna till iphonen och försökte laga den men utan resultat. Nu kan det gå hur som helst...
vad borde hända? Komentera!
It's like that with you...♥ - kapitel 27
"Jag är fortfarande jättenervös inför dethär med ett barn och så" sa hon.
Jag vände mig mot henne och hon la sitt huvud på min arm.
"gumman, det är jag också men vi måste vara starka för att klara av det" sa jag.
"mm, kommer du alltid stå vid min sida?"
"Du behöver inte ens tveka när det gäller sånt. Jag kommer alltid vara med dig och alltid stötta dig."
"du är bäst" sa hon.
"Det är alltid du och jag" sa jag och kysste henne länge.
Hon släckte lampan och tryckte sig nära mig så vi låg "skeden" och jag höll min vänstra arm om henne och sedan somnade vi.
Nästa morgon
Jag vaknade rätt tidigt idag, ungefär vid 9 tiden.
När jag vaknade låg Olivia fortfarande och sov så varför inte vara en gentleman och överraska med lite frukost eftersom att hon till och med börjar i skolan igen imorgon? Hon har fått lite extra sommarlov med tanke på allt som händer i hennes liv just nu. Hon behöver vila.
Jag snirklade mig ur hennes grepp och gick med tysta steg till köket och plockade fram en bricka och sedan började jag laga lite pannkakor.
Pannkakor är faktiskt min specialité och Olivia blir alltid lika nöjd när jag lagar dem.
Jag la upp 4 pannkakor på en tallrik och hällde upp ett glas mjölk och satte allt på brickan och gick in till sovrummet med det.
"Godmorgon gumman" sa jag.
Hon öppnade ögonen långsamt.
"Men gud vad gullig du är" sa hon och tog emot brickan.
"du är gullig" sa jag och satte mig i sängen.
Hon började äta på pannkakorna och hon var nöjd, riktigt nöjd.
"Du Olivia, jag har tänkt på en sak" sa jag.
"vadå?" sa hon och kollade upp på mig.
"dethär om det blir en kille eller tjej, vill du veta det?" sa jag.
"jag tror det, vill du?"
"jag tror det, och dethär med namn och så, det kommer bli jättesvårt" sa jag.
"jag vet, men vi kommer nog att hitta något fint namn"
"har du några förslag?"
"jag tycker Victor är fint om det skulle bli en kille" sa hon.
"jag gillar namnet Hugo" sa jag.
"mm, men om det blir en tjej då?"
"Moa är fint"
"jaa det är fint, och jag tycker Ella är gulligt" sa jag.
"aah, gud vad svårt det är" sa hon och ställde ner brickan på golvet. Jag börjde mig fram och kysste henne på munnen.
Jag gick ut i badrummet och tog av mig kläderna och steg in i duschen och lät det varma vattnet rinna ner för mina axlar.
Jag brukar ofta tänka hur coolt det är att vara artist. Lixom en kändis som jättemånga vill ha en kram av osv..
Mitt liv e coolt, riktigt coolt. Jag avbröts ur mina tankar när Olivia knackade på dörren.
"Jag behöver också duscha, synda dig!" sa hon.
"men kom in och duscha då" sa jag och skrattade.
Olivias perspektiv
haha, varför inte?
Jag öppnade dörren som Eric inte hade låst och sedan tog jag av mig mina kläder och steg in i duschen.
"hello hottie" sa han och kysste mig.
"hejsan sexy" sa jag.
Jag gick närmre honom och kramade honom. Det var mysigt när det varma vattnet rann ner över oss.
Han lyfte upp mig så jag satt med ett ben på varje sida om honom och kysste honom gång på gång, hånglade och höll på. Jag satte min armar på hans axlar och flätade in mina fingrar i hans hår.
Vi slutade en liten stund och bara kollade på varandra.
"Du är så jävla het" sa Eric och kollade på mig med den där sexiga minen.
Jag drog mitt pekfinger längs hans mage och kysste honom åter igen.
Det gick som det gick och vi hade sex i duschen.
Jag klev ur duschen och Eric kom bakom mig. Vi klädde på oss och gjorde oss i ordning för att åka iväg till ultraljudet.
Erics perspektiv
Yeah, that was nice
*
Vi satt i väntrummet på barnavdelningen på sjukhuset och bara småpratade lite och väntade på att vår läkare ska komma och kalla in oss.
"Olivia och Eric Saade" sa hon. Men såklart uttalade hon det fel, som alla gör.
Jag såg hur några stycken reagerade när de sa mitt namn och blev lite häpna, men jag struntade i det utan tog istället Olivias hand och vi gick med doktorn in i ett litet rum med en säng, en stol och en liten dator i.
Jag satte mig på stolen och Olivia satte sig på sängkanten och doktorn som hette Katarina satte sig på en stol vid den lilla datorn.
"okej, du kan lägga dig ner på sängen" sa hon till Olivia och Olivia gjorde det.
"dethär kommer att bli lite kallt" sa hon och drog upp Olivias tröja och satte på någon blå gegga på hennes mage och tog någon konstig sak och körde runt med den på magen och helt plötsligt kunde jag se något konstigt på dataskärmen. Jag förstod ju såklart att det är Olivias mage, jag är ju inte helt blåst.
"ser ni här?" sa Katarina och pekade på en liten vit grej på datorn.
"det är ett hjärtslag" fortsatte hon.
Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder av lycka. Jag torkade bort en tår med handflatan och tog sedan tag i Olivias hand och hon kollade på mig och log.
"När kan man se om det är en tjej eller kille?" frågade jag.
"nu om ni vill" sa Katarina.
Jag kollade på Olivia och hon nickade och jag förstod precis.
"ja, tack, det vill vi" sa jag.
"okej, ser ni här?" sa hon och pekade på skärmen.
"mm" sa jag tveksamt eftersom att jag egentligen inte såg något speciellt alls.
"Ni ska få en liten son" sa hon.
Jag kollade på Olivia som bara lös upp i ett stort, stort leénde.
Vad tycker ni? behöver fler tips! KOMENTERA
It's like that with you...♥ - kapitel 26
"tjena tjejer, gör det något om jag hänger lite med er?" sa jag och log.
De kollade konstigt på mig men när de såg att det var jag så fick de nästan lite svårt att andas.
"ERIC!" skrek den ena.
Jag satte fingret för min mun och hychade dem lite.
"japp" sa jag.
"OMG!"
"jag hörde att någon sa mitt namn så skulle bara se vad det handlade om" sa jag lite på skoj.
"oh my fucking god! kan jag få en kram?" sa den ena.
"absolut" sa jag och kramade om henne och sedan den andra.
"Det var ju några riktigt fina tröjor ni har på er" sa jag.
"tack" sa den ena som precis börjat gråta.
"haha, gumman kom hit" sa jag och kramade henne en gång till.
"vad heter ni då?" frågade jag.
"j-j-ag heter Daniella" sa den första tjejen.
"och jag heter Karoline" sa den andra.
"okej, Finns det plats någonstans för mig då? jag menar det är en lång resa" sa jag.
Karoline reste sig upp och jag satte mig på hennes plats och hon satte sig i mitt knä.
Vi snackade en stund och de var riktigt trevliga och jättesnälla. De visste i princip allt om mig. De var nog några av mina största fans. De var kanske 14-15 år och brunetter båda två.
"Kan vi inte ta en bild?" sa Daniella.
"visst" sa jag.
Hon plockade upp sin iphone 4 och klickade fram kameran. Vi trängde ihop oss för att alla skulle få plats på bilden. Den blev jättebra. Daniella loggade in på facebook och la ut bilden och skrev:
"Kolla vem jag och Karoline hittade på tåget :D 3 timmar med världens bästa. Helt okej!"
Jag skrattade lite när jag såg vad hon skrev.
Vi fortsatte att prata och skoja länge, länge och plötsligt ringer min mobil. På skärmen stod det Olivia.
"Hej älskling" sa jag.
"hej, var är du?" sa hon.
"kolla 3 säten frammot" sa jag.
hon skrattade och la på och plötsligt stod hon bredvid mig.
"hejsan" sa jag.
"haha, hej, vem har vi här då?" sa hon.
"Olivia, detta är Daniella och Karoline, mina största fans." sa jag.
"Karoline och Daniella, detta är min flickvän Olivia" sa jag och de hälsade på varandra.
"Trevligt, jag går och sover igen" sa hon och skrattade lite.
"vänta!" sa jag och började mig fram och kysste henne. "Så, nu kan du gå". Hon skrattade precis som jag var helkonstig och gick och satte sig.
Jag såg hur tjejerna blev avundsjuka så jag gav dem båda en jättekram.
"ni gjorde detta till en jätterolig resa tjejer" sa jag.
"Eric, detta var det enda som saknades i mitt liv, tack så jätte, jätte mycket" sa Karoline.
"ja, tack så himla mycket" sa Daniella
"trist att det bara är 20 minuter kvar på resan" sa jag.
"mm" sa de båda samtidigt lite ledsamt.
"men vi ses ju på Lördag" sa jag.
"ja, jag längtar redan" sa Karoline.
Det var nog de goaste tjejerna jag träffat efter Olivia.
"och du Eric..."
"mm"
"asså, Karoline har ju suttit i ditt knä hela resan.. så jag undrar om lixom.." hon lutade sitt huvud åt sidan medans hon sa det.
Jag skrattade och förstod precis vad hon menade och det gjorde Karoline också. Hon reste sig upp och bytte plats med Daniella.
"tack" sa hon och kramade mig länge.
"det är lungt" sa jag.
Vi snackade en stund och Daniella höll sina armar runt min hals hela resan.
"Vi anländer om 2 minuter till Stockholm Central" sa en kvinna i högtalaren.
De båda suckade och Daniella reste sig upp så jag kunde komma ut och ta mina saker.
Jag gick till min plats och tog ner våra väskor. Sedan böjde jag mig mot Olivia som sov och gav henne en puss på kinden.
"älskling, vi är framme" sa jag.
Hon öppnade ögonen och log.
"okej" sa hon och gav mig en kyss på munnen eftersom jag fortfarande stod lutad över henne.
Jag gick fram till Daniella och Karoline och kramade de båda länge.
"tack för en jätterolig resa tjejer" sa jag.
"tack själv, du gjorde precis mitt liv" sa Karoline.
"aa, tack så mycket, du är bäst" sa Daniella. Jag skrattade och kramade dem en sista gång. De kändes som vi hade känt varandra jättelänge. Eller jag menar.. 3 timmar med varandra där vi bara typ lärt känna varandra.
Jag gick bak till Olivia och tog hennes hand.
"ni verkar ha haft roligt" sa hon och log sådär gulligt som bara hon kan.
"ja, jättegoa tjejer" sa jag.
Tåget stannade och vi hoppade av. Jag viftade lite mot en taxi och menade att den skulle stanna och det gjorde den också. Txichaffören la våra väskor i bakluckan och körde oss sedan hem.
*
Klockan är 20.00 och jag och Olivia satte oss i soffan och slog på TV:n. Och eftersom det är söndag så slog jag på "True talent". Det är första gången vi ser det, men det är ju lite roligt när Danny är med.
Vi har ju en hörnsoffa i vårt hus så jag la mig där det fanns fotstöd och Olivia la sig i mitt knä.
Vi kollade inte speciellt mycket på Tv:n utan låg mest och småpratade lite.
"Eric" sa hon.
"mm"
"varför valde du just mig när det finns så många andra snygga tjejer som skulle göra allt för att bli tillsammans med dig?"
"För att när jag såg dig första gången där i publiken så fastnade jag för dig. Du var lixom så himla vacker och det var därför jag tog upp dig på scen för jag ville se hur du va lite som person. You turning me upside down, but i'm loving it"
"du är så gullig" sa hon och vi båda skrattade.
"ska vi gå och lägga os nu kanske?" sa jag.
"ja, jag är trött" sa Olivia.
Jag gick fram och stängde av TV:n och tog av mig tröjan och jeansen och gick och la mig i sängen bredvid Olivia.
"Eric"
"mm"
"Jag är fortfarande jättenervös inför dethär med ett barn och så" sa hon.
Jag vände mig mot henne och hon la sitt huvud på min arm.
"gumman, det är jag också men vi måste vara starka för att klara av det" sa jag.
"mm, kommer du alltid stå vid min sida?"
"Du behöver inte ens tveka när det gäller sånt. Jag kommer alltid vara med dig och alltid stötta dig."
"du är bäst" sa hon.
"Det är alltid du och jag" sa jag och kysste henne länge.
Hon släckte lampan och tryckte sig nära mig så vi låg "skeden" och jag höll min vänstra arm om henne och sedan somnade vi.
Vad tycker ni? KOMENTERA !
Vad ska hända? tipsa :D
Svar på komentarer
It's like that with you...♥ - kapitel 25
Vi åkte hem och åt och så med gästerna och sedan när de gått hem satte jag mig i soffan bredvid Olivia och min minsta lillasyster satte sig i mitt knä.
"Eric" sa hon.
"mm"
"kommer mamma tillbaka?"
"kära du" sa jag och klappade henne på huvudet.
"du kommer få träffa mamma när du kommer till himlen om massa, massa år" fortsatte jag.
"men hääär" sa hon.
"nej, det kommer hon inte, men hon kommer alltid finnas här inne" sa jag och pekade på hennes hjärta.
Hon gav mig en lång kram och sedan satte jag på disney channel för att de små ville kolla på lite barnprogram.
Jag tycker mest synd om de små för de får inte växa upp med en mamma på det sättet som jag fick.
Efter ett tag gick jag och Olivia och la oss.
"Du var jätteduktig idag" sa Olivia.
"tack, men det var rätt jobbigt"
"det syntes inte, du var lika bra som alltid"
"tack" sa jag och gav henne en kyss och släckte lampan. Jag drog henne närmre mig och kysste hennes nacke.
"du luktar gott" sa jag och skrattade.
"jaha, det va ju bra" sa hon och skrattade hon med.
Jag fnissade lite till.
"sov nu, puss, jag älskar dig" sa hon.
"puss, älskar dig" sa jag och blundade och somnade tillslut.
Nästa dag
Idag fick vi sova ut eftersom de små var på dagis och skola idag.
Jag vaknade och kollade frammot där Olivia låg och kollade på mig. Jag log.
"vad läskig du är" sa jag.
"men du är så vacker" sa hon.
"Vill du se något vackert?" sa jag.
"aa" sa hon.
Jag plockade upp min plånbok och visade en bild på henne som jag hade satt in där.
"är det något som är vackert så är det dethär" sa jag.
"haha, du är för gullig" sa hon och la sig närmre mig och satte sin panna mot min.
"Jag drunknar i dina ögon" sa hon.
"I'll save you" sa jag och kysste henne länge och passionerat.
Hon satte sig på mig med täcket emellan. Sedan tog hon tag i mina händer. En i varje hand.
"vilken tid går tåget?" frågade hon.
"om 4 timmar" sa jag.
"okej"
plötsligt fick jag ett sms. Jag tog upp mobilen och kollade på den.
"man, jag har hört vad som hänt. Jag beklagar, hoppas vi kan hänga någon dag, I miss you bro" Det var Danny, Danny Saucedo.
Det var längesedan jag hört från honom.
"Tack, det betyder mycket. Klart, åker hem till sthlm idag så imorgon kanske? miss you 2 brother" Svarade jag.
"yepp, hörs imorgon kingen"
"vem var det?" frågade Olivia.
"Danny" sa jag.
"Saucedo?"
"mm"
"coolt" sa hon och log kaxigt.
*
Vi gick ut och satte oss i pappas bil och han körde oss till tågstationen.
vi hade bra förklädnader för att vi inte har lust att få så mycket fokus runt oss idag.
Jag hade en luva som täckte hela håret och sedan hade jag en liten fake-mustach.
Olivia hade uppsatt hår och knallrött läppstift och någon klänning på sig. Hon liknade inte sig själv alls, men hon är vackert i allt ändå.
Vi kramade pappa hejdå och gick till perrong 4 där tåget skulle avgå ifrån.
Vi fick konstiga blickar mot oss men vi struntade i det.
Jag såg tåget komma en bit bort så vi tog våra väskor och gjorde oss färdiga.
"let's go" sa jag och tog hennes hand.
"jepp" sa hon och följde med mig. Tåget stannade och vi hoppade på.
"vilka platser har vi?" frågade Olivia.
"46 och 47" sa jag.
Vi gick lite längre fram i tåget och sedan hittade vi våra platser.
Jag la våra väskor i facket ovanför sätena och satte mig sedan bredvid Olivia.
"du Eric" sa hon.
"ja"
"imorgon ska jag på ultraljud, kan du följa med?"
"klart jag kan, men vilken tid är det?"
"14.30"
"okej"
Jag messade Danny:
"eyy, kan vi ta det vid 12 tiden eller så? ska iväg vid 14. eller så tar vi det vid kanske 16? "
"vi kan ta det efter, har inte tid på morgonen"
"okej, see you bro"
Olivia la sitt huvud i mitt knä och benen på hennes säte så hon lå på rygg.
"vänta lite" sa jag och tog av min tjocktröja och la den som en huvudkudde för henne.
"tack" sa hon och log.
Hon plockade upp mobilen och gick in på facebook och lite sånt men jag brydde mg inte riktigt utan blundade en liten stund.
Kanske 20 minuter senare vaknade jag ur min halvsömn utav att jag hör någon spela "Manboy" litte svagt. Jag kollar ner på Olivia men hon sover tungt.
"gud vad han är snyyyyyygggg" hörde jag en tjejröst säga.
"han är bäst" sa en annan.
"tänk att vi ska träffa honom om 3 dagar" sa den första tjejen.
"jag kan inte fatta det!"
Jag kollade mig förvånat runt och sedan en bit fram såg jag två tjejer som satt med vars en "Eric Saade" tröja och kollade på bilder på mig. Jag log för mig själv.
Japp, jag ska ha en skivsignering om tre dagar i gallerian.
Jag tänkte lite för mig själv..ska jag gå fram och överraska dem? tänk om de börjar skrika i tåget eller tänk om någon svimmar. Fasst i och för sig var det bara jag, Olivia, de två tjejerna och 3 andra barnfamijer med barn som skrek som satt i denna vagnen.
jag tog av mig fake-mustachen och plockade upp mobilen för att checka så att jag inte såg för konstig ut.
Jag lyfte försiktigt på Olivis huvud och lyckades ta mig ur mitt säte på ett hyfsat smidigt sätt.
Jag kollade mig diskret runt och gick sedan fram till sätena där tjejerna satt.
"tjena tjejer, gör det något om jag hänger lite med er?" sa jag och log.
De kollade konstigt på mig men när de såg att det var jag så fick de nästan lite svårt att andas.
"ERIC!" skrek den ena.
Jag satte fingret för min mun och hychade dem lite.
"japp" sa jag.
"OMG!"
"jag hörde att någon sa mitt namn så skulle bara se vad det handlade om" sa jag lite på skoj.
"oh my fucking god! kan jag få en kram?" sa den ena.
"absolut" sa jag och kramade om henne och sedan den andra.
Vad tycker ni? KOMENTERA
It's like that with you...♥ - kapitel 24
Vi gick upp och åt frukost och fixade till oss.
"var är Lina?" frågade jag.
"ingen aning"
Vi letade efter henne en stund men hittade inte henne någonstans.
"LIIINA?" ropade Eric. Men fick inget svar. Vi letade jättelänge och vi alla började bli riktigt oroliga.
"LIINA?" ropade Eric åter en gång.
Walid gick till grannarna för att se om hon var där, men vi hittade inte henne någonstans.
Erics perspektiv
Vi fick inget svar på hennes telefon heller.
Vi letade överallt och tillslut hittade jag henne i vår träkoja gråtandes.
"gumman, hur är det?" frågade jag och klättrade upp till henne och kramade om henne.
Hon sa ingenting, utan snyftade bara.
"Lina, vad är det, berätta för mig" sa jag och klappade henne långsamt på huvudet.
"jag kan inte sluta tänka på mamma" sa hon och började gråta ännu mer.
"men lilla vän, vi klarar det tillsammans, du har mig, det vet du"
"men inte mamma" sa hon.
"men det kan vi inte göra något åt nu. Jag kommer aldrig svika dig" sa jag.
"mm"
"kom här gumman" sa jag och gav henne en lång kram.
"du är min favorit, men säg inte till någon annan." sa jag.
Hon fnissade lite, och det gjorde mig glad.
"kom nu så går vi ner och fixar resten" sa jag och hon följde ner mig ner.
När jag kom in med Lina blev alla glada och lättade att hon var tillbaka.
*
Vi gick in och satte oss i kyrkan. Jag satt bredvid Lina och Olivia.
Jag tog tag i Linas hand eftersom hon var ledsnast och behövde mest tröst.
Presten började prata och alla minnen kom upp. Jag försökte hålla tillbaka tårarna men det gick bara inte, de kom som en fors.
Tillslut var det dags för mig att sjunga. Jag torkade tårarna och tog ett glas vatten och ställde mig framme vid kistan och sjöng "Allt kommer bli bra mamma" utav Carola.
Jag klarade av låten utan att gråta och efteråt så applåderade alla och jag satte mig på min plats igen.
"jättefint" sa Olivia och kysste mig snabbt.
"tack"
När allt var över gav jag Lina en lång kram.
"det gick väl bra?" sa jag.
"mm" sa hon.
Sedan gick jag och stöttade mina småsyskon bara för att vara en bra storebror.
Jag har alltid fått ta så mycket ansvar genom mitt liv eftersom mina föräldrar skilde sig när jag var bara 4 år.
Vi åkte hem och åt och så med gästerna och sedan när de gått hem satte jag mig i soffan bredvid Olivia och min minsta lillasyster satte sig i mitt knä.
"Eric" sa hon.
"mm"
"kommer mamma tillbaka?"
"kära du" sa jag och klappade henne på huvudet.
"du kommer få träffa mamma när du kommer till himlen om massa, massa år" fortsatte jag.
"men hääär" sa hon.
"nej, det kommer hon inte, men hon kommer alltid finnas här inne" sa jag och pekade på hennes hjärta.
Hon gav mig en lång kram och sedan satte jag på disney channel för att de små ville kolla på lite barnprogram.
Jag tycker mest synd om de små för de får inte växa upp med en mamma på det sättet som jag fick.
Blev ett kort kapitel för jag fyller år idag så har inte tid :S
KOMENTERA
It's like that with you...♥ - kapitel 23
"Jag ville bara trösta dig lite, gumman" sa jag och släppte henne.
"det hjälpte" sa hon och log.
"så bra, ring mig om det är något" sa jag och skrev upp mitt nummer på en lapp.
"det ska jag" sa Evelina och sedan gav jag henne en sista kram och sedan for vi hemmåt.
Direkt när vi kommit hem fick jag ett sms:
"tack /Evelina"
Jag log lite för mig själv och svarade:
"Alla för mina fans /E"
2 veckor senare
Olivia vaknade två gånger inatt för att hon behövde kräkas. Stackarn...
Magen börjar synas lite, fasst det ser bara ut som hon är lite knubbig.
Imorgon är det begravning för mamma. Jag kan ju inte precis säga att jag längtar..
Vi ska åka till Helsingborg i eftermiddag för att hjälpa till med förberedelser och så.
Jag klev ur duschen och torkade håret snabbt med en handduk och satte den sedan runt midjan.
"Hello handsome" sa Olivia när jag mötte henne i köket.
"tjena snygging" sa jag och gav henne en snabb kyss innan jag passerade henne och hon gick in i duschen.
Klockan är 11.04 och vi hade ingen bråska alls idag. Inget stod på schemat.
Jag gjorde i ordning en macka medans jag sjöng lite på "popular".
"I will be popular, I will be popular, I'm gonna geeeet theeere popular, my body wants you girl, my body wants you girl, I'll get you wheeen i'm populaaar"
Jag dansade lite slide dance och sånt och gjorde klart mina mackor och tog en tugga och satte mig ner i soffan och tryckte fram 3:an. YES! 2 ½ men!
Jag litade mig bak och åt nöjt.
En liten stund senare kom Olivia ut från duschen.
"ska vi göra oss i ordning för at åka?" sa jag och reste mig upp ur soffan.
"mm" sa hon.
Jag blåste mitt hår med hårtorken och plattade luggen och satte i vax i det.
Olivia fixade på sitt sätt och sedan tog vi våra väskor och åkte till tågstationen.
*
Vi tog våra platser och jag tog upp en såndär skvallertidning som jag köpt på stationen.
Jag slog upp första sidan och gissa vad det stod där som täckte 2 sidor. "ERIC SAADE SKA BLI PAPPA"
Och en stor bild som någon tagit i smyg på mig och Olivia när vi håller hand.
Hur i helvette vet dem det?!
"Olivia kolla" sa jag och vände tidningen mot henne.
"men hur vet dem det?" frågade hon.
"ingen aning"
"fan.."
Det var en lång text om oss. Det stod att JAG (!?!?) hade sakt att Olivia var gravid till en reporter som jag inte alls gjort. Jag förstår ingenting.
Vi la det bakom oss en liten stund. Vi är för trötta för att bry oss nu.
Olivia la sig ner med huvudet i mitt knä och jag strök henne försiktigt på huvudet. Hon tog min andra hand och pussade den.
"Jag älskar dig" sa hon.
"Och jag älskar dig" sa jag.
Hon blundade och minuter senare sov hon.
Efter en stund kände jag plötsligt hur törstig jag började bli. Jag lyckades försiktigt lyfta på Olivias huvud och lirka mig bort från min plats och gick till cafévagnen. Jag tog en Coca cola light och gick tillbaka till min plats. Där låg Olivia sött och sov. Jag lyfte åter på hennes huvud och la det sedanförsiktigt i mitt knä igen.
Jag plockade upp min mobil och gick in på twitter och facebook. Jag blir så glad när alla fans skriver så gulliga tweets och komentarer till mig. Det värmer.
Jag orkade inte svara några nu men jag skrev ett tweet: "haveing a nice moment, on my way home to Helsingborg, love you all /E"
Sedan la jag ner mobilen och blundade och somnade.
*
"Nästa station Helsingborg C"sa tjejen i högtalaren och jag vaknade..
"älskling, vi ska av här" sa jag och skakade lätt på henne.
Hon reste sig yrt upp och kliade sig på huvudet.
"mm" mumlade hon.
Vi hoppade av och idag fick vi ta en taxi hem.
Väl hemma möttes vi utav pappa.
"Hej, gubben, har resan varit bra?"
"hej pappa, jodå det gick bra" sa jag.
"hej Olivia" sa pappa och kramade om henne.
"hejsan" sa hon och skrattade.
Pappa är en såndär skön gubbe som är så gullig och vill alla väl, som alltid busar med alla och är en liten pajas.
Jag älskar honom otroligt mycket.
"Hej Eric!" ropade någon från ovanvåningen.
Jag kollade upp och såg Lina! min syster.
"Hej!" sa jag och sprang upp för trapporna och kramade om henne.
"jag har saknat dig" sa hon.
"jag har saknat dig med" sa jag.
"men var var du när jag va här för ett tag sedan?" fortsatte jag.
"då var jag i Göteborg hos en kompis"
"jaha"
Olivia hälsade på henne.
"Är någon frivillig att laga maten?" frågade pappa.
"jag kan" sa Olivia.
"jag med" sa Lina.
"okej, Eric kan du fica med dina musikgrejer så det är färdigt tills du ska sjunga imorgon?" frågade pappa.
"visst" sa jag.
Olivias perspektiv
Eric gick iväg någonstans för att fxa lite och jag och Erics syster Lina ska laga maten. Det ska bli en buffé och till efterrätt ska det bli tårtor.
Lina är jätterolig och snäll, vi kommer nog bli bra vänner.
Vi tog fram allt som skulle vara i och sedan började vi laga maten.
Det blev lite tråkigt efter en stund så Lina började sjunga lite och jag med och tillslut stod vi där i köket och sjöng som galningar.
"VAD ÄR DET SOM HÄNDER?!" sa Eric och sprang in i köket.
Jag och Lina fick ett skrattanfall.
Eric tyckte vi var tramsiga så han gick igen skrattandes.
Vi fortsatte laga mat och det gick bra.
*
Klockan började närma sig 23.00 och vi började dra oss mot sängen.
Eric tog en snabb dusch och la sig sedan i sina kalsonger bredvid mig i sängen.
Jag älskar när han precis duschat för då är han lite fuktig och bara så allmänt mysig.
Jag la mig tätt intill honom och vi somnade.
Nästa morgon
Jag vaknade utav att Erics minsta lillasyster hoppade på Eric.
"aj!"sa han och reste mig halv utav en ren reflex.
"HEEEJ" sa hon. hon var riktigt glad.
"hejsan" sa Eric och hon la sig på honom och gav honom en stor och gosig kram.
"hej" sa jag.
"hej" sa hon blygt.
Vi gick upp och åt frukost och fixade till oss.
"var är Lina?" frågade jag.
"ingen aning"
Vi letade efter henne en stund men hittade inte henne någonstans.
"LIIINA?" ropade Eric. Men fick inget svar. Vi letade jättelänge och vi alla började bli riktigt oroliga.
"LIINA?" ropade Eric åter en gång.
Walid gick till grannarna för att se om hon var där, men vi hittade inte henne någonstans.
KOMENTERA!
Något konstigt hände med texten i slutet
Jag vet inte vad Eric minsta lillasyter heter :S någon som vet?
KRAM
Svar
*
*
Denna novellen är bara ur min fantasi!
Erics mamma är inte död, hon lever och mår bra! tro inte något annat.
*
