FEEL ALIVE...♥ - KAPITEL 12
Det kändes som en evighet innan Eric äntligen kom. När han såg mitt ansiktsuttryck och doktorn bredvid mig skyndade han sig fram och kra
made om mig. Jag lät ha ta mig i sina armar och började gråta.
" Vad har hänt?!" frågade Eric oroligt och tittade på doktorn.
" Vi har tyvärr dåliga nyheter" sa doktorn och tittade på Eric.
Jag började gråta ännu mer så jag knappt såg någonting, men jag såg att det rann stora tunga tårar nedför Erics kinder.
Vår älskade Victor.
"Men gör något då?!?!" skrek jag förtvivlat.
"Vi ska försöka koppla in en ny respirator men om inte det fungerar måste jag tyvärr meddela att detta kan vara slutet" sa han lika allvarligt som förut.
Utan att säga något började både jag och Eric gråta mer än någonsin. Jag såg att Anders plötsligt också började gråta. Så satt vi där alla tre och grät. Det kändes som att tårarna snart skulle ta slut eller något. Det var en riktigt hemsk känsla. Jag kommer ihåg hur extremt förstörd och ledsen jag var när min morfar dog för fyra år sedan, tänk då hur jag skulle vara om min egen son dog. NEJ. Han ska inte dö!
*
Tiden gick och Eric fick mot sin vilja, åka iväg igen för att ta sig till Danmark och fortsätta turnén. Just nu känner jag mig så förvirrad. Är detta på riktigt eller bara en riktigt hemsk dröm? Har han dött än? jag vet ingenting. Doktorerna vill inte berätta mer än vad de gjort. Jag vill veta vad som händer! Det är min son! Just i den tanken så kom Anders ut ur Victors rum igen, för typ tionde gången på en halvtimme. Fast denna gången gick han inte för att hämta något eller någon utan han gick fram och satte sig bredvid mig.
"Den nya respiratorn fungerar för tillfället och det är viktigast just nu." sa han.
"så han lever?!" sa jag lättat.
"ja, just nu gör han det. Men jag vet inte hur mycket längre"
Jag sa ingeting utan tog bara några djupa andetag för att lugna mig själv. Anders var tyst en stund.
"Hans hjärta slog för fort förut men vi har lyckats få ner hjärtslagen till en mer normal nivå" sa han sedan.
"tack så mycket" sa jag och plockade upp min mobil för att ringa Eric och beräta om nyheterna.
"Jag kommer tillbaka om det händer något" sa Anders och gick iväg.
Jag nickade och satte mobilen mot mitt öra. Efter några signaler svarade han och jag berättade allt. Eric blev väldigt glad att han levde. Det är inte rättvist att man ska behöva vara orolig för att ens son är död. Så ska det inte vara. Han berättade också att de var framme om 10 minuter. Vi snackade lite till innan vi la på och plötsligt blev allt så ensamt igen. Tänk att Victor ligger några meter ifrån mig och kämpar för sitt liv. En liten tvååring ska inte behöva sluta sitt liv nu. Det har precis börjat.
Med skakiga händer försökte jag ta upp en tidning från bordet och läsa den, kanske kunna tänka på annat och inte jaga upp mig i onödan. Det är ändå ingen mening. Framförallt inte nu när Eric inte är här och kan stötta mig.
När jag satt och bläddrade i tidningen kom Anders ut med raska steg rakt mot mig.
" Olivia... Jag tror det är bäst att du följer med mig nu." med de orden vände han på klacken och återvände in till rummet där Victor låg.
Nu när jag äntligen lyckats slappna av lite kommer han med hemska nyheter tänkte jag för mig själv. Jag övervägde att ringa till Eric igen, men jag ville inte störa honom nu. Han trodde ju att allt var okej med Victor nu, men han är ju trots allt Victors pappa. Han har rätt att få veta.
Jag tog några djupa andetag innan jag gick in i rummet. Inne i rummet möttes jag av en fruktansvärd syn. Framme vid Victor stod minst fem sjuksköterskor med nedböjda huvud.
Inombords skrek jag förtvivlat, på utsidan försökte jag hålla masken. Neeeeeej!!! Inte igen! Samma hemska känsla som jag hade när Anders kom till oss första gången började sakta växa inom mig. Var lugn nu Olivia. Var lugn för Victors skull. För Erics skull också.
" Vi har bytt ut den trasiga respiratorn mot en ny. Det var tur eftersom att Victor har slutat helt att andas själv." Anders klappade mig försiktigt på ryggen.
" Hu... hu... hur mår han nu?" lyckades jag stamma fram tillslut.
" Nu mår han relativt bra. Vi har fått kontroll på febern och snart är den nere på lagom nivå. Förhoppningsvis har febern gått ner helt och hållet tills ikväll. Som läget ser ut nu har vi någorlunda kontroll på honom. Jag tycker att du ska åka hem och vila nu och komma tillbaka om några timmar. Då är han kanske lite piggare."
" Jag... jag kan inte lämna honom här helt ensam nu! Han behöver mitt stöd!" tårarna kom av sig själva när jag tänkte på att lämna honom här helt ensam.
" Vi kan bära in en extra säng här om du vill så kan du ligga bredvid honom." Anders kramade om mig och bad en sköterska hämta en extra säng.
30 minuter senare stod sängen på plast och jag kunde äntligen lägga mig ner och sova. Det kändes riktigt i kroppen att jag hade varit uppe halva natten och hela morgonen. Nästan direkt somnade jag. Jag sov väldigt oroligt, låg och skruvade på mig och vaknade ibland med ett ryck.
Pip piip pip piip pip piip
Långt borta i min oroliga sömn kunde jag höra det störande ljudet.
Victor!
Jag kastade mig upp ur sängen med en väldans fart. En massa konstiga tecken visades på skärmen till respiratorn. Vad händer? Tusen tankar flög genom huvudet som jag inte kunde kontrollera.
På några minuter kom Anders med raska steg. Han gick raka vägen fram till den pipande apparaten och läste av vad som stod på skärmen. Utan att verka minsta orolig stängde han av respiratorn.
Men herregud! Vad gör han?! Hjärtat började slå hårdare och jag kände mig yr. Vill ha ta livet av Victor?!
Anders vände sig om och log mot mig.
" Goda nyheter! Han har börjat andas själv nu. Det ser ut att gå väldigt fint, så jag stänger av respiratorn, men den får stå kvar för säkerhetsskull."
Jag kunde inte tro mina öron. Victor andas själv nu! Det är en bra bit på vägen att bli frisk. Anders kom fram till mig och kramade om mig länge. Han lät mig gråta utan att säga någonting.
" Gå och ring din kille nu! Säg att er son mår bra nu och att han snart är uppe på benen!" En sista klapp på axeln och han lämnade mig ensam i rummet med Victor. Sakta närmade jag mig Victor. Jag tog hans lilla hand i min och kramade om den. Det kändes så härligt att höra att han andades själv. Försiktigt böjde jag mig ner och viskade i hans öra.
" Jag älskar dig Victor! Nu ska vi klara sista biten tillsammans."
När jag sedan skulle resa på mig tittade världens vackraste bruna ögon in i mina.
"Mamma.."
Det räckte för att jag skulle bryta ihop igen. En lång stund stod jag och höll i hans hand och grät. Efter en stund tog jag ett djup andetag och lyfte upp mobilen ur fickan. Efter några signaler svarade Eric.
" Har det hänt något älskling?" han lät lite orolig.
" Mycket." svarade jag. Eftersom jag precis hade gråtit lät jag fortfarande lite ledsen.
Det blev helt tyst i luren.
" Vad har hänt?!" frågade han efter en stund.
" Victor andas själv nu, respiratorn är bortkopplad. För några minuter sedan tittade han in i mina ögon och sa "mamma". Nu ligger han här och ler åt mig." Tårarna började rinna ner för mina kinder än en gång. Men denna gången av glädje.
Det blev helt tyst i luren igen. Jag gav mobilen till Victor som glatt tog tag i den. Flera gånger innan hade han fått använda min och Erics mobil så han vet hur den fungerar.
" Säg hej till pappa Victor." viskade jag i Victors öra.
" Pappa!" Med ett stort leende på läpparna uttalade han ordet. Hon log trots att han var så svag. Det är min son det! så stark!
" Hej Victor! Det är pappa." kunde jag höra Eric säga.
Victor sa inget utan fokuserade på att andas ordentligt.
" Pappa älskar dig Victor. Det kommer han alltid göra!" Jag hörde hur Eric snyftade till och drog efter andan.
Det Eric sa berörde mig väldigt mycket. Utan att själv märka det grät jag tyst. Jag tog tillbaka mobilen efter en stund för att säga hejdå till Eric.
" Jag älskar dig Eric!"
" Jag älskar dig mer Olivia, glöm aldrig det!"
" Jag ska försöka få ut Victor från sjukhuset så snabbt det bara går, sedan kommer vi till dig. Puss!"
" Längtar redan tills vi träffas. Puss på dig älskling! Hejdå."
Efter att ha pratat med Eric kändes det lite bättre. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket då Victor öppnade sina ögon, tittade in i mina och sa "mamma!"
Vår älskade Victor.
Så vad tycker ni? kommentera gärna! <3 kärlek till er! z3
Skrivet av av: Anonym
omg, sjukt bra! <3
Skrivet av av: Moooaaaaaahhh
Åh jag tyckte det var mycket intressantare när inte Viktor fanns, för då handlade det mest om Eric och Olivia :/
(+ att jag inte är så förtjust i barn)
Men men, det var bra ändå! .. ;)
Skrivet av av: Sofie Dokuro
YEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEAAAAAAAAY!!!He's still ALIVE!
Skrivet av av: Sandra Eriksson
aaahh, han lever !
sjukt braaa!
Skrivet av av: Nadja
Skiiiiiit braaaaa. Fast tycker lite som Moa. Men kul ändån att Viktor klarade sig
Skrivet av av: Anonym
SÅÅ BRA!<3333333333333333333333333333333
Skrivet av av: Anonym
jag tycker de är awesome att Viktor lever!!!
jäätte bra!
Skrivet av av: Elin
Skrivet av av: Elin
Jag tycker också som Moa det hade varit spännande om han hade dött o.s.v i nästa kapitel"!! Men det är ändå jätte bra! :)
Skrivet av av: Sara
Tycker som Elin också!
Skrivet av av: E
Awwwe<3
Skrivet av av: Ellen
asså helt seriöst jag sitter och gråter typ.. ! sjukt bra !!! <3
Skrivet av av: Anonym
de är så bra! :D :D :D :D :D <33333333
Skrivet av av: Moooaaaaaahhh
NÄR KOMMER NÄSTA? :D
