Feel alive...♥ - Kapitel 11
Jag och Eric sate oss ner i en soffa utanför rummet Victor låg i. Vi fortsatte och gråta.
"Han måste klara det" sa jag.
"Han kommer klara det. Det är vår grabb. Grabben som aldrig ger upp, han är stark" sa Eric och torkade bort en tår från min kind.
"tror du det?" sa jag och kollade in i hans bruna vackra bruna ögon.
Han blev tyst en stund och vred huvudet och kollade åt ett annat håll.
"...jag hoppas det"
Två timmar senare kom Anders ut ur rummet igen. Han var inte glad men inte ledsen heller. Han gick fram och satte sig på en stol framför oss.
"Victor sover och vi har satt honom i en respirator som andas åt honom eftersom att han inte andas själv. Han har väldigt hög feber och får dropp och medeciner. Vi har gjort allt vi kan men..." sa han
"Men vadå?" sa jag.
"Men vi vet inte om han kommer att börja andas själv igen" sa han ledsamt.
"Va?! Eric!" sa jag cockat och panikslaget och började gråta igen. Eric började också gråta. Han tog sina armar runt mig och höll mig så tätt intill sig att jag kunde höra hans hjärtslag mellan mina hulkningar och snyftningar.
"Jag vet att detta är väldigt svårt för er och vi tänker inte sluta med att försöka få honom att andas igen förens vi gjort allt som går att göra, jag lovar"
"Okej tack doktorn" sa Eric med tårarna rinnandes ner för kinderna.
Just nu kändes det som att allt var helt hopplöst. Victor vår älskade son kanske aldrig kommer att andas igen. Han kanske aldrig kommer att leka igen. Aldrig få uppleva Erics framgång och karriär. Bara tanken fick mitt hjärta att brista.
"Får vi träffa honom?" frågade Eric.
"Självklart" sa Anders och ledde oss in i rummet Victor låg i. Aldrig i mitt liv har jag varit så rädd över att se min egna son. Min älskade som jag har tillsammans Eric, min son som jag älskar mest av allt. Eric tog tag i min hand och gick efter Anders. Anders höll upp dörren för oss och försvann sedan iväg åt ett annat håll. Han lämnade Eric och mig själva i det stora tysta rummet med endast Victor i. Jag kunde bara se silhuetten av Victor i sjukhussängen för mina ögon svämmade över av tårar. Med mycket möda lyckades jag ta mig fram till Victor och se på honom. Synen av honom, så sjuk högg till som en kniv i bröstet på mig.
"Han får inte dö!!" jag kastade mig i famnen på Eric och grät allt vad jag orkade.
Eric sa ingenting utan strök bara sin hand längs min hjässa tröstande. Vad skulle han säga egentligen? det fanns inte speciellt mycket att säga.
"vänta lite" sa Eric och kysste mig och gick sedan fram till Victors säng.
Erics perspektiv
"vänta lite" sa jag och kysste Olivia och gick sedan fram till Victors säng. Jag klappade honom fösiktigt på kinden. Han var helt blek men ändå riktigt, riktigt varm. Maskinerna i rummet pep och lät på all möjliga sätt.
Jag satte mig på en stol bredvid sängen och tog tag i Victors lilla hand. Sedan böjde jag mig framåt så att min mun var placerad precis bredvid hans öra.
"Ge inte upp älskling. Du är stark, och det vet du..." började jag. Jag fick stanna upp i några sekunder och att ta ett par djupa andetag för att inte börja gråta.
"Snälla, ge inte upp. Vi klarar oss inte utan dig gubben. Vi behöver dig och älskar dig så otroligt mycket. Snälla vakna" fortsatte jag och kysste honom sedan på pannan.
Jag kollade upp på Olivia som grät. Vi gick och satte oss i soffan utanför rummet igen för vi klarade inte av att se honom i det skicket.
"ska du fortsätta med turnén?" frågade Olivia efter en stund när vi lugnat ner oss lite.
"jag måste" sa jag. Men jag skämdes. Jag skämdes över att lämna min familj. Speciellt när min son ligger på sjukhus. Men ett jobb är ett jobb och jag kan inte svika mina fans. Jag vet att Victor kommer klara det. Han är en kämpe.
Jag kollade på klockan ute i rummet, den visade kvart i 9. Vi har suttit här i cirka 3 timmar. När man tänker efter börjar sömnen hinna ikapp en, efter allt som har hänt vill man bara spola tillbaka tiden till igår kväll. Det var en av mina bästa dagar då.
Olivias perspektiv
Allt gråtandes har gjort mig jätte trött. Varenda kroppsdel skrek att jag skulle lägga mig ner och sova, men jag var för rädd. Rädd att Victor skulle dö, dö utan att jag var där för honom.
Jag lutade huvudet mot Erics axel och tog hans hand. Eric försökte att visa sig stark för min och Victors skull, visa för mig att man aldrig ska ge upp. Min älskade Eric.
Varför skulle detta hända oss?! Nu när Eric friade till mig.
Jag kände ingen menig med att leva längre, men jag fortsatte kämpa för Victors skull. Hur skulle det se ut i tidningen annars? " Eric Saades son död! Flickvännen gav upp direkt!" Det skulle ge tidningarna något att skriva om. Aldrig att jag skulle sjunka så lågt!
Plötsligt ringde Erics mobil. Det var Tomas. Han åkte till hotellet igen för att sova och planera vidare på turnén med de övriga konsert medlemmarna, och han ville också att vi skulle ha en egen tid med Victor. Han ville helt enkelt inte störa.
Eric och Tomas snackade en stund och samtalet lät inte så glatt. Efter ett tag la dem på och Eric la ner mobilen i sin ficka igen.
"vad sa han?" frågade jag.
"Att vi måste fortsätta turnén nu" sa han tyst.
"jag förstår, jag tar hand om Victor"
"förlåt mig så jättemycket"
"älskling, du gör bara vad du måste. Lycka till och var stark" Sa jag och kysste honom för att visa mitt stöd och hur mycket jag älskar honom.
"tack älskling" sa han och kramade mig. Det var en varm och mysig kram.
Vi gick in till Victor för att Eric skulle säga hejdå. Jag ställde mig lite i bakgrunden för att de skulle få vara lite ensamma. Plötsligt brast Eric i gråt. Det var verkligen en hjärtbristande syn. Han satt på en stol med huvudet i sina händer och tårarna rinnande ner för sina kinder. Jag har aldrig sett honom så ledsen. Aldrig.
"Jag kommer alltid att älska dig Victor" hulkade han fram. Han reste sig upp och pussade mjukt honom på pannan.
Med sakta och tysta steg gick han mot dörren där jag stod. Huvudet hängde för att dölja tårarna.
"Jag älskar dig Eric! glöm aldrig det!" jag kysste honom hejdå på munnen och gav honom en kram.
"Jag älskar dig med. Ring på mobilen om det är något, jag lovar att svara." med de orden lämnade han mig ensam i det stora tysta rummet, ensam med Victor.
Sakta, nästan lite rädd närmade jag mig Victor. Utan Eric som stöd var det här jätte jobbigt. Jag satte mig på stolen och tog tag i Victors lilla hand. Medans jag satt där tänkte jag tillbaka på alla roliga saker jag har fått uppleva med Victor. Framförallt dagen då han föddes. När jag tänkte på dagen han föddes brast det för mig igen. Jag lät tårarna rinna nerför mina kinder utan att torka bort dem. Det var bara onödigt för det skulle säker komma mycket fler tårar.
Sen hände allt på en gång.
En av maskinerna som var kopplade till Victor började tjuta och blinka rött. Massor av sjuksköterskor kom springandes med doktorer efter sig.
Det är kört
Mer hann jag inte tänka innan en sjuksköterska försökte få mig att lämna rummet.
" Jag älskar dig Victor! Jag gör vad som helst för att du ska stanna hos mig och Eric! Lämna oss inte gubben!"
Som i trans lyckades jag släpa mig bort till soffan och sätta mig. Jag så hur dörren sakta stängdes bakom sköterskan.
Jag måste ringa Eric!
Eric svarade på direkten.
" Eric du måste komma nu! Victor dör!" skrek jag helt hysteriskt.
" Håll dig lugn älskling. Jag kommer om 10 minuter!"
Precis när vi hade lagt på kom det ut en doktor. Han kom fram till mig med allvarlig min.
Neeeeeeeeeeeejjj!!!! Det får inte vara sant!!! Skrek jag inombords.
" Vi väntar på Eric" sa doktorn och satte sig bredvid mig.
Det kändes som en evighet innan Eric äntligen kom. När han såg mitt ansiktsuttryck och doktorn bredvid mig skyndade han sig fram och kramade om mig. Jag lät ha ta mig i sina armar och började gråta.
" Vad har hänt?!" frågade Eric oroligt och tittade på doktorn.
" Vi har tyvärr dåliga nyheter" sa doktorn och tittade på Eric.
Jag började gråta ännu mer så jag knappt såg någonting, men jag såg att det rann stora tunga tårar nedför Erics kinder.
Vår älskade Victor.
Kapitel 11 klart! vad tycker ni? låt oss få veta :) komentera! love
Skrivet av av: Sandra Eriksson
omg , han får inte DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! :'(
Skrivet av av: Amanda
Han får inte dö!!
Jag började gråta, det var jätte bra!
Skrivet av av: Marina
Nej, han får inte dö :'(
Skrivet av av: Elina
Nej han får inte dööööö!!!:( snälla kan du inte skriva ett
Kapitel till i kväll?? Nu blev de ju jätte spännande så nu kan ja
Inte hålla mig tills i morgon?
Skrivet av av: Micka
Mina ögon är inte torra:/ det här kapitlet berörde verkligen:) låt han inte dö bara...
Skrivet av av: Nadja
Skiiiiit braaaaa :D Spännande :)
Skrivet av av: Nathalie
Meeeer!! Nu!!! kan inte vänta med att läsa fortsättningen! kan du inte skriva ett till nu??
Skrivet av av: Sofie Dokuro
HAN FÅR INTE DÖ!!! TIDNINGARNA KOMMER ATT SKRIVA MASSA STRUNT SNACK DÅ! OCH VICTOR FÅR INTE DÖ!!
Skrivet av av: Moooaaaaaahhh
ÅÅH SHIT VAD BRA, JAG TAPPADE NÄSTAN ANDAN !!
Jag ser bara allt framför mig, omg så himlans bra asså!! Jag dör snälla skriv ett till snarast,
måste få reda på hur det går! :O
ÄLSKAR DENNA BERÄTTELSE! <3
Skrivet av av: Anonym
åå ,vad sorligt! :'(
sjukt bra! <3
Skrivet av av: Elin
Sjukt bra!! Det var väldigt berörande jag började att gråta, jätte bra skrivet. Snälla skriv ett idag!
Skrivet av av: E<3
O no! Han får fan nt dö! Jag gråter som fan här hemma!!! <33333333333333333333333333333
PS. du skriver så jävla bra DS.
PS.2 Ursäkta mitt språk men du är så sjukt bra så att det behövs! DS2.
Skrivet av av: Moooaaaaaahhh
Assså jag vill ju inte att han ska dö,
men det var roligare när det bara handlade om Eric och Olivia :/
men sjukt bra ändå ;)
Skrivet av av: Ellen
asså han får inte döö !!! <3
sitter här och typ lipar xD <333
sjukt bra skrivet !! <3 :D
Skrivet av av: ditt största fan
fan vad bra.
satt här och grät!! :''''''''''''''''')))))))))))))<3
Skrivet av av: Johanna :D
FEODIGNFOPGTNLTERJBNTGRKLJTBLKJTRBGKLGRBGRE
Nu struntar jag i alla stavfel och slarvfel(fast de existerar, kolla alltid stavningen extra mycket)och bara VILL HA MER.
Skrivet av av: Moooaaaaaahhh
NÄR KOMMER NÄSTA, DEN ÄGER VERKLIGEN!! :D :D
