It's like that with you...♥ - kapitel 22
"men Olivia! är du galen?!" sa han.
Jag svarade inte.
"Olivia, du är 18 år, och med Eric Saade kommer det bli mycket mer fokus runt det"
"jag veeet" sa jag ängsligt.
Vi snackade länge, länge och tillslut så var klockan 16. Herregud, vi har suttit och pratat i 3 timmar.
Sedan ringde mobilen. På skärmen stod det "Eric". Jag svarade.
"Hej älskling" sa jag.
"Hej gumman, jag måste berätta något" han grät.
"vad är det Eric?" sa jag och blev riktigt orolig.
"mamma, hon.." började han.
"hon är död" sa han sen.
"nej, nej, nej, det kan inte vara sant" sa jag och kände tårarna rinna ner för kinderna.
"jo, för 1 timme sedan" sa han och nu grät han riktigt mycket.
"älskade! är du hemma?" sa jag.
"aa" snyftade han fram.
"jag kommer nu, puss"
"puss"
Vi la på.
"vad har hänt?" sa Jacob oroligt.
"Erics mamma har dött, jag måste gå" sa jag och reste mig upp och tog min väska och hängde den på armen.
"herregud, häsla honom från mig, jag är så ledsen" sa han.
"det ska jag" sa jag och gick sedan med raska steg hemmåt.
"det ska jag" sa jag och gick sedan med raska steg hemmåt.
jag öppnade dörren och hittade Eric gråtandes i soffan.
"Älskade vännen" sa jag och kramade om honom hårt och länge. Han var helt förkrrossad.
Han sa ingenting. Han var chockad och bara riktigt, riktigt ledsen.
Jag satte mig ner predvid honom och bara kramade om honom länge. Vi sa ingenting. Det var bäst så.
"varför?" mumlade Eric.
"vad sa du älskling?" frågade jag.
"varför skulle det hända just henne?" sa han. Han hade svårt att prata.
"hon har aldrig gjort någon något ont, aldrig" fortsatte han.
"jag vet inte gubben, jag vet inte" sa jag och pussade honom på pannan.
Erics perspektiv
När pappa ringde och berättade att mamma inte var med oss längre kändes det som hela världen rasade under mig. Jag har lixom inte hunnit säga hejdå ordentligt tycker jag.
"Eric" hade jag svarat när pappa ringde.
"hej, jag måste berätta något" sa pappa.
"vadå?" sa jag oroligt.
"Marlene är borta"
"vadå borta?"
"död, hon finns inte med oss längre" sa han.
Jag bröt ihop. Den enda som visat mig så mycket kärlek genom mitt liv. Pappa också för den delen, men mamma var något helt annorlunda. Hon har varit med mig över allt och ingenstans. Vi har varit som bästisar.
Jag plockade upp några bilder på mig och min familj, för att minnas hur glada vi var.
*
Fasst då började jag gråta ännu mer.
Jag ringde till Olivia och hon kom hem.
*
2 dagar senare
Hela huset är fullt med blommor från alla möjliga personer. Fans, vänner.
Jag hade fått ett speciellt kort från ett fan som var riktigt rörande.
-
"Hej Eric, jag är så ledsen för din mamma. Hon var en fin person. Sådan mor sådan son.
Jag lider med dig. Jag vet hur det känns. Min mamma dog i cancer förra veckan, och jag har precis fått reda på att min bror har cancer också. Life's hard, I know, but you make it better. Med all din kärlek till fansen (inklusive mig) så känner jag styrka och vilja, kan du klara det kan jag, vi gör det tillsammans. Kram Evelina, ditt största fan"
-
Hon hade skrivit sin adress i slutet av brevet. Så jag och Olivia bestämde oss för att åka dit och överraska henne lite.
"här är det" sa Olivia och pekade på ett hus.
"japp" sa jag och vi klev ur bilen.
Vi gick yill ytterdörren och knackade litte lätt.
Det kom någon och öppnade dörren. När tjejen som stod där fick syn på att det var jag började hon gråta. Av glädje hoppas jag.
"hejsan" sa jag.
"He-e-ej" fick hon fram och torkade bort en tår från sin kind.
"Är du Evelina?" sa jag och log.
"mm" sa hon och log stort och snyftade.
"Jag är Eric" sa jag och sträckte fram min hand. Hon skakade den.
"j-a-ag vet" sa hon tyst och jag såg att hon var överlycklig.
"Och jag är Olivia, Erics flickvän" sa Olivia och sträckte fram sin hand. Evelina skakade den.
Evelina var blond, och kanske 14-15 år.
Vi steg in och jag förklarade varför jag var här. Hon började gråta när hon tänkte på sin mamma, och det gjorde jag också när jag tänkte på min.
Evelina var en jättesnäll och go tjej. Att hon hade en sån motgång kan jag inte förstå. Så orättvist.
Tårarna rann ner för hennes kinder och jag gick fram och kramade henne.
"Allt kommer blir bra" sa jag och kramade om henne ännu mer.
"jag älskar dig, du har lärt mig att kämpa" sa hon.
Jag gav henne en snabb puss uppe på huvudet och sneglade sedan bort mot Olivia.
Hon sg inte ut att ha något emot det. Hon bara log och blinkade med ena ögat emot mig.
'love you' mimade jag till henne. Hon gav mig en slängkyss. Världens bästa tjej.
Besöket hos Evelina var bara ett spontanbesök så hade inte tänkt något speciellt.
"Jag ville bara trösta dig lite, gumman" sa jag och släppte henne.
"det hjälpte" sa hon och log.
"så bra, ring mig om det är något" sa jag och skrev upp mitt nummer på en lapp.
"det ska jag" sa Evelina och sedan gav jag henne en sista kram och sedan for vi hemmåt.
Direkt när vi kommit hem fick jag ett sms:
"tack /Evelina"
Jag log lite för mig själv och svarade:
"Alla för mina fans /E"
Ännu fler tips? Det är ni som gör sagan.
TRÅKIGT ATT DET BARA ÄR CA 4-5 SOM KOMENTERAR NÄR DET ÄR 100-120 BESÖKARE OM DAGEN :/
KRAM
Skrivet av av: Julia
Sorglig fast bra berättelse ändå! :) jag ska försöka läsa varje dag, för det är riktigt spännande! :)
Skrivet av av: Jennifer, inte dansaren i Erics band ;)
Gud, jag gråter! det är så sorgligt! :'(
men ett jätte fint kapitel :)
Längtar till nästa ;)
Kjam!!<3
Skrivet av av: Jeppe
Jag har tittat i folkbokföringen och hon lever fortfarande. Tack gode gud! Annars måste jag skicka blommor med.
Stackars familjen Saade/Jacobsson.
Skrivet av av: Triciaa
hej! jag läste din blogg för första gången idag1 och jag har redan läst alla kapitel :)
när kommer nästa kap?
jag är verkligen känslig för detta, så jag gråter floder just nu! :'(
